Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juni 1841, sida 1

skrifter, råd eller uppmaningar, att bevaka deras intressen genom yrkandet på reformer inom administration och representation, genom nedsättning i skatterna och afhjelpandet af allehanda allmänna och enskilda besvär. Om vi handlat efter deras vilja. om dessa kommitenter utgöra den stora majoriteten af Svenska folket, de på hvilka de tyngsta bördorna falla. utan att till dem återvånda i form af löner, pensioner eller nägra yttre fördelar. om det är de, som djupast känna de olågenheter, hvilka kunna vidläda det bestaende statsskicket, så måste deras vitsord väl anses något gällande, och man lärer väl ej kunna öfvertyga dem om, att de varit ledde af nyhetsbegär, af främmande ingifvelser, af partiinflytelser. Men den bästa vederläggning af våra motståndareinsinuationer hafva de likväl sjelfva afgifvit, då de talat om en försoning mellan de bada statsmakterna, såsem en önskvärd följd af Riksdacen, och till hvilken de förebra Ständerna, att de ej velat emottaga den erbjudna handen. En försoning förutsätter en föregångeu misshällighet, föranledd genom nagondera sidans vållande, genom någonderas öfrerträdande af sina förbindelser, otillbörliga anspråk, försummelse af skyldigheter, förnärmandet af den andras rätt o. s. v. Är det väl å nationens sida, som dessa möjliga förseelser böra sökas? Har hon brutit isina pligter? Har hon visat ohörsamhet emot lagarne? Har hon vägrat lyda den verkställande maktens befallningar och föreskrifter ? Har hon ej iutlll sista skärfren och oftast öfver sin förmäga, erlagt skatterna? Har hon röjt sidovördnad mot styrelsen och dess embetsmän? Jag svarar härtill det aldrabestämdaste nej! fullkomligt öfvertygad att dertill höra ett gensvar från alla landsändar. — Ifall således misshälligheten af nagon vallats — och i annat fall behöfdes ingen försoning — måste det vara å styrelsens sida ; det måste vara hon, som ej motsvarat folkets billiga fodringar, hor, som misskänt dess rätt och sina åligganden, som ej lyssnat till den allmänna rösten, ej insett eller velat afltjelpa dess besvär och samhällsiurättningens brister. Om det så är, om hon följaktligen sjelf, efter hvad hennes föregifna vänner påstå, insett behofvet af en försoning — hvad har hon då gjort för att åvägabringa den? Hur har hon kommit Rikets Ständer till mötes med försonande åtgärder, med förslag till minskade utskylder, till en bättre förvaltning af allmånna medel, till noggrannare kontroller öfver sina embetsmän, till inskärpande hos dem af större aktning för grundlagarna och folkets önskningar, till förbättringar i samhällsorganismen, till beredande af nyttigare former inom förvaltningen, till en tidsenligare lagstiftning? Jag vet icke. Jag vet endast att hon af oss fodrat nya millioner skatter. utan nagon förminskning i de gamla (ty lättnaden i visas bar blifvit mångdabblad i andra); att vi ifrån henne sakna nästan alla förslag till någon önskvärd förändring af det bestående, att den framställning af det allmännas belägenhet och nationens önsknvingar, vårt Stand enskildt selat göra, icke ens af henne blitvit emottagen. än mindre mött någon gynnande uppmärksamhet; att Rikets Stärders egna förslag till förbättringar af lagar och samhällsskick, af henne dels förkastats, dels under mer än ett års förlopp blifvit lemnade utan svar, under det hennes organer öfrerhoppat Ständerna sjelfva med förebråelser. deraf ledamöter med alla möjliga smådelser, och dem tillagt egennyttiga motiver och siendtliga afsigter; År det på denna våg man verkligen trott sig kunna inleda en försoning? och för hvad häller man då Svenska folket, om man tror det på sådant sätt kunna bringas att antaga den? Mahända kommer likväl hela det herrskande missförståndet ifrån de olika begrepp Folket och Styrelsen hysa om hvarandras rättigheter och skyldigheter. Grundlagen har ställt de båda statsmakterna (ika i prerogativer: men då nationen inrymde regeringen en plats, icke öfver och icke undor, utan jemte sig, gjorde hoa det emedan hon i sin regering ville se och akta ett utryck af sin egen värdighet, sin egen kraft. organen tör dess innersta känslor, tankar och böreställnings-ätt. Hon antog för gifvit, att regeringen skulle sjelfmant söka gåra sig reda för vigten af sitt uppdreg, och finna sin ära i att motsvara det. En stor konung, som likväl var en absolut monark, biygdes ej föratt i få ord förklara detta uppdrags innehåll, då han kallada sig sjelt statens förste tjenare. Bellötver en konstitutionell regering i vara dagar blyges för detta namn ? År det den förnedrande tjensten at en nyckfull pockande och ombytlig husbonde, man af henne fordrat? Är det slaflydnad, som ä-kas och slaflön, som väntar henne? År det ej den sköna och uplyftande hörsamheten mot den eviga vishetens bud, den efviga kärlekens vflja, som hon visar, då hon söker göra folket lyckligt och belåtet, och att göra det på det enda sätt sådant kan ske nemligen genom aktgifvande på tiden, på nationens billiga kraf, på ståndpunkten af dess sinnesstämning, upplysning och allmänna tänkesätt, ge