svåra eller förlänga vägen dit, hade vål beslutet, om det blifvit gilladt. försvårat stånds-fördelningens upphörande i framtiden! Och hvad utsigt till ett sådant apphörande lemnar väl styrelsens förfarande vid denna riksdag? Har hon, omedelbarligen genom sina officiella organer. eller medelbarligen genom dem, som inom riksstånden och Tidningspressen uppträdt såsom förkunnare af hennes vilja och åsigter, på minsta sätt understödt eller befordrat ständernas arbete på det stora verket af en representations-förändring ? Huru får man väl bedöma den skenbara benägenheten derföre genom sjelfskrifvenhetens lörsakande i princip, när den sammanhalles med den praktiska åtgärden af sjelfva förslagets ovilkorliga förkastande? Berättigar ej sådant till den tro, att regeringen icke vill någon föräudring åtminstone ingen, som vore en förbättring? I fall hon ej trodde sig kunna gilla det förslag, ständerna på egen hand uppgjort, hvarföre har hon icke sjelf i officiel våg afgifvit ett sådant, da man kunnat inhemta hennes tankar i ämnet och möjligen lämpa sig derefter. Det har, säger hennes blindt tillgifne. skett af aktning för Svenska folkets tänkesätt; hvilket bon har velat låta obehindradt uttala sig. Förträffligt! En regering, som allmänt följer denna princip, som allmänt erkänner folket tör sina principaler, hvilkas vilja hon icke föraktar, rättar ock sina ätgärder derefter, i alla de fall då beböfliga och samhällsnyttiga förbättringar åro i fråga, ej mindre, än då det gäller nationens bästa i andra afseenden. Men när och hvar har styrelsen ädagalagt denna oinskränkta aktning för folkets tänkesätt? En regering, som icke ens tillåter nationen att antaga en ny benämning på myntsärdet. som då folket för henne framlägger sina önskningar i afseende på för henne likgiltiga, men för folket vigtiga förändringar iallmänna lagens stadganden, t. ex. om lika arfsrätt och giftorätt, om lagskipningens förenkling genom öfverflödiga instancers afskaffande, om köp af lösören och mångfalldiga andra af behofvet påkallade förbättringar, svarar: Edra förslag kunna icke antagas; ty de öfverensstämma icke med vår vilja! denna Regering skulle hon verkligen vara benågen, att, utan motstånd, med en i hela hennes historia exempellös fogsamhet, sanktionera en total förändring i hela den andra statsmaktens seklergamla organisation? Jag frågar hvar och en, äfven den godtroguaste, om han kan förmoda något sadant;? Ar det icke tvertom, för att döma efter allt det föregående, den högsta sannolikhet, att vid nästa sammanträdande riksmöte, om då alla fyra Stånden instämma i förslagets antagande, Ständerna, sedan de äro nära att åtskiljas. skulle mötas med en vägrad sanktion a beslutet, hvarigenom till och med bvarje preliminäråtgärd fördröjes ännu i fem är, och att det sålunda fortgår i oändlighet, så länge närvarande system fortfar. Och detär med detta system, som man förebrår Rikets Ständer, att de öu-kat den fordna rådgifvarepersonalens aflägsnande, och då detta skett, äro de likväl icke belåtne, inga likväl icke på alla fordringar, man gör sig af dem. När man nu erinrar sig, att den nya rådgifvarepersonalen, ehuru fullkomligt trädande iden gamlas fotspår, likväl synes för ingen del gynnad af den fraktion, som säger sig vara styrelsens tillgifnaste vånner. att den tvertom är föremal för deras tadel ecl gäckeri, att den af dem utpekas såsom endast provisorisk, endast ämnad att figurera för tillfället, och, när det upphört, lemna rum ät andra. så ger man dermed tillkäånna, att man håller Ständerna för barn, dem man tror sig kunna tillfredsställa med ett skuggspel, hvilket de böra taga för verklighet, — att de, såsom barn, endast fåsta sig vid namn och personer, ej vid saken, — och att de äro skyldige hålla till godo och tacka för, att man, till värdare af deras vigtigaste angelägenheter, valt personer, som de aldrig päkallat, som de ej känna, och för hvilka de sann-Fyldigt maktegaude sjelfva icke tyckas hysa, hrarken aktning eller förtroende. Ständerna äro då, etter andra sidans sätt att se, icke fullmyndige mån, på hvilkas Önskningar och tankar man behöfver göra något afseeude, icke ombud för ett fritt. upplyst och sjelfständigt folk, hvars vilja man bör söka inhemta och, så vidt möjligt är, efterkomma: icke en oberoende statsmakt. med hvilken man bellöfver underhandla, med ett ord, intet af allt detta, hvarföre de sjelfve tro sig hafva anledning att anse sig. För hvad anser man dem då? Det tillkommer icke mig att afgifva svaret. (Fortsättning.) I