Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juni 1841, sida 1

sednare i stället för senare, ehuru det är en tydlig komparativ af sen. Vi anmärka det emedan dylikt oriktigt stafningssått, som tanklöst härmas af mängden, får bekräftelse då en så utmärkt förf. begagnar det. Således hafva en mångd oriktigheter in-mugit sig i stafningssättet af värt modersmål, och förorsakat den, suart eagdt, kaotiska inkonseqveus, som svårligen iåter utrota sig, om ej alla bemöda sig att äfven vid stafning tänka och sträfva att stafva följdriktigt. och ej äga för ; Mega af egen, ej hälsa för helsa af hel, i ej hämta för Yhemta af hem och taga, ej eväårdlig för everldlig af verld, ej Åafsund för afund af af och unnas, ej alf. fvar för Vallvar af all (alltid) och var (uppmärksam, vaken), ej veld för väld at vald o. sv. Vi anse att man ej nog kan varna mot dylika missbruk, som det dock, tillika med inter—— — a ——— RA punktionen, mer borde tillkomma en sättare, än en af sitt ämne intagen skrifistäl are. att observera. om den förre verkligen vill göra skål tör benämningen: konstförrandt. Att, såsom nu merendels är fallet, nåra nog utan all kännedom om sprak, utan begrepp om hrad som sättes, foga typ till typ, det kunna vi ej anse för någon konst; och förr än herrar konstförvandter inse detta och sträfva att afhbjelpa bristen, förr skall man fåfängt söka efter en feltri bok eller tidning, hyarpå dock utländningen, isynnerhet den ordentlige engelsmannen ger så många exempel, att tryckfel der höra till undantagen, då de här utgöra så godt som regeln; ty att rätta alla okunnigheteus och vårdslöshetens fel, år, äfven för den skickligaste korrektor, omöjligt. Att Morianens fårf. likasom Aftonblade-redakt. m. fl. kallar Iphigeniestore tonsåttare Gliiel i ståället för Gluek, som han verkligen heter. bevisar okunnighet i detta hänseende. Ett par af de intressantaste skildringarne i denna del äro förlagda till Götheborg. som bör gifva ökadt intresse deråt hos härvarande. isynnerhet åldre, läsare, hos hvilka miunnet af de vidrörde händelserna ej ännn torde vara alldeles slocknadt. antingen de sjelfve upplefvat dem, eller hört dem omtalas af sina fäder och mödrar. Den vigtigaste deraf är tvifvelsutan Götheborgs räddning at Gustaf III. efter den skamliga affären vid Qviström. Staden anställde, som man vet, till firandet, at den lyckliga utgangen, en mängd fester och åtskilliga minne-värda saker föreföllo dervid, hvilka jemväl omnämnas, dock torde förf. ej hafra känt en anthentisk anekdot, hvilken väl förtjent en plats bland andra löjligheter midt i allvaret, och hvarmed vi derför vilja fournera. Vid illuminatioven lärer, nämligen, på rådhuset varit anbragt, en transparent med Görheborgs vapen, och skyddsgudinna. Gustofs namnchifker m. fl. emblemer, och derunder till underskrift följande sinurika vers: Store Gustaf! det är Du, som törlöst en nödståld fru. Oss synes, att en och annan af inskriptionerna vid senaste illnmination i denna goda stad ej illa härmade den nyesnämde, och som tyckes bevisa, att den anda, som då dikterade dessa vers, ännu ej är alldeles utdöd. Under skildringen af Skånes naturskönheter, mil: da i jemförelse med upplandets, vidrår förf. jemväl flygtigt Skarhults fordna och närrarande beskafsenhet. Den senare vinner ej vid jemförel-en. Slottet lär vara nära ruin och kyrkan sa förfallen, att man ej mer vågar ringa i tornet, utan sammankallar församlingen med en säkallad vällingklocka; och Skarhult skall ändå vara en af H. Maj:ts bäst skötta egendomar. Men det hvilar ett eget, oblidt öde öfver nästan allt, som skall vårdas för Konungens enskilda räkning: Engeltafta lärer snart ej vara stort met, ån en vidsträckt ödemark. och på Bartelemy skall det finnas hvarken prest eller skolmästare, ej ens en smed m. fl. handtverkare, som gör att man der lefver nästan alldeles i nuturtillståndet, och all slags odling och industri ligger nere. Slafrar skola också ännu finnas der, oaktadt den försäkran om motsatsen, man nyligen läste i tidningarne. Hur kan man vänta sig askastning af en koloni, som så ranzårdas? Bland kuriositeter, som förekomma i denna del, intar beråttelsen om Armfeldts brottning med Kungen i Neapel, Ferdinand IV, ett utmärkt rum. Man vet ej, om man skall skratta eller gråta åt sådana kungliga öfningar. — Hertiginnans af Södermanland, sedermera Carl XIII:s Drottning, Hedvig Charlottas yttrande till en kavaljer, som följde benne i hennes sångkammare för att hjelpa henne skrifva på julklappar: vatt det nu väl skulle bli antingen ägg eller nngar, är också ett kostligt drag af hennes bekanta lättsinnighet, som dock ej alltid kunde låta bli att förmåla sig med intrigen, och derefter lägga rätt satala rötägg. — Episoden om Herrtig Fredrik Adolfs ömma förhållande till M:ll Hagman år äfvenledes ganska pikant, hvartill giftermålsförslagen mel