Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 april 1841, sida 1

ip, hvarpå dessa rreglor och denna praxis åro lade. Om man deremot. utan en sådan kuh 3 ndast på grund af tillfälliga, yttre kännetec ven vågar att identifiera en eller annan bekämpad riktning med en allmänt hatad tendens af jesnitiam: lå gör man sig skyldig till falskt vitnesbörd, och idagalägger derigenom sin egen inskränkthet eller oredlighet; ty htad kan vara eländigare och ansprhkstullare, än att påstå sig kunna igenkänna en princip, på dess särskilda nyanceringar i det honkreta lifvet, då man ej en gång känner dess sanna, ursprungliga och egendomliga bestämdhet. Icke dess mindre göra Biet. Minerva och konsorter sig idkeligen skyldiga dertill. då de underlägga sins motståndare andra intressen, än de sjelfva förklara sig förfäkta, och vi tro oss, genom nedanstående upplysningar, som vi hafva ansett för en kristlig pligt att meddela, göra oss förtjenta af väs ra högstäråde samtida, nämde tidningars m. fl. redaktörer, medarbetare, insändare och beskyudare, cj mindre med hänseende till utvecklingen af deras ins telligens än moralitet. Våra reaktionära obskuranter, ingen nämd och ingen glömd, som fordom häfva trott sig fipna jexnitism öfverallt, utom hoa sig sjelfva, skola, så hoppas vi, då de i denna tendens återfinna sitt eget lifslefvande beläte, förundrade utropa: duod qvueris, hic est. Jet torde vara dessa herrar bekant, ej blott ätt jesvitismen är uppvuxen på katholak jordman, tan ock att den är den katbolska principens nödvändiga konseqvens och praktiska utveckling, dess egentliga sjelfmedretande, hvartill den hade höjt sig i motsats fill den protestantiska själasriheten. Katholicismens örincip åÄr den individnella andans träldom under kyrkans objektivitet, hvars beråttigahde ligger i dess faktiska verklighet; i det den hestär i en bestämd form, är dess gudomliga anktoritet gilven, hvarunder allt menskligt förnuft, all mensklig vilja med resignation måste böja sig. I det aåledes all sanning ligger utanför meuniskan, eå följer deraf, att hennea verksamhet är beröfrad all betydelse i och för eig sjelf; och att den blott erhåller denna genom det förhallande, hrari den träder till kyrkan; för hvilken den är att betrakta, såsöim ett blatt redskaps I atället för moralen, enligt hvilken den menskliga verk-amheten ej bedämmes. enligt desa ändamklsenlighet, utav efter dess princip, inträder hår eh mekanism; hvarefter de menskliga handlingarne i sig sjelfva blifva likgiltiga. och endast hafva betydelse, såsom medel till befästande och förherrligande af kyrkav 3 på denna. i dess en gång pösitivt bestämda form är det. som det beror hvad värde den menskliga handlingen eger, i den mån den visar sig såsom ett probat medel till befrämjande af dess makt. Saledes gåller här satsen: ÄÅndamzlef helgar medlet; som uttrycker det fullkomligaste misskännande af den menskliga personlighetens betydelse, likasom om det fattades densamm:a all inre sanning och dess verksamhet derför ej kunde bedömmas efter det förhållande, hvari den står till menniskans säsende, utan enligt dess nytta för realisationen af ett abstrakt föremål; Denna synpunkt är tyranni-k och omensklig. ty den be-. röfrar mehniskan all personlig rätt, allt personligt värde, och dömmer henne till evig tråldom för ett henne främmande syfte. Emot denna mekanism har I protestantismen gjort frihetens, moralens rätt gållande. i det den har uppfattat det gudomliga; sanningen. ej såsom något fråm mande, liggande utom menskliga begreppet, utan, såsom hörande till den menskliga anden, så att handlingarne nu få sitt rätta värde, sin rätta betydelse, allfeftersom de uttrycka menniskaandens princip, ej efter deras åndamälsenlighet och brukbarhet för ett yttre föremål. Medan I de, i den katholska kyrkan åro betydelselösa; bufra de här deras oändliga betydelse, såsom uppenbarare saf menniskans våsende. Protestantismen år jesuitismens afsvurne fiende: såsöm jesuitismen dådar anden si lydnad imot det positiva, det en gång otvyxta och förharånade. så förblifver i proteatantismen anden sin egen, den åtlyder intet annat ån hvad som är dess eget verk, likasom den högsta, fullkomligaste af alla I öndar. Gud, endast följer aina af sig och åt sjelf gifna lagar, hvari den Återfinner sig sjelf; i det den ! i i fattat sin oåndlighet, förnedrar den sig ej fl träl under hvad yttre forn: som heldst. — Katholicismen är träldomens, Protestahtismen frihetens ståvdpunkts i; Den förra återför till ceremoni-gudstjenst, till träldom under lagen, till större delen blott menskliga bestämmelser, hvarifrån dock Christus befriade menskligheten; der kan derför ej heller vara sann. kris Sstendom; men äfven den senare bör akta sig alt ej förstenas i yttre former; om den ej i sin ordning vill falla i samma fördömelse och gilva rum at en lys sann protestantism. Sådan var också otrifvelaktigt Luthers. Calvins. Zwinglis och alla redliga reformatorers och protestanters syfte; eimru den standiga böjelsen för katholicismens begväma slen trian möts satt och motsätter sig fulländandet af deras verka I hvilket började med jätteste:, men nu; likt RReRnE.