Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1841, sida 1

ö han måtte låta varningarne lända sig till nytta. Sannerligen är det tid, att mot en sådan uppträda offentligen. Står icke han på lägsta steget af Presterlig duglighet och har kan icke all anledning, att hvarje dag frukta för förlusten af kappa och krage? Dock Insänd. synes, i sin mildhet, ännu hysa något hopp om hans förbåttring medelst lindrigare åtgärder, han tror, att, om han besinnar sitt ofog. skall han finna misstaget — Insänd. är således icke större Scepticus, ån att han tror a-a — och att det ännu kan blifva honom möjligt att blitva omfattad med aktning och vänskap aj. Uvilken ser, eller ätminstone förmodar, icke, att Insändaren icke mycket betånkt, hvad han sagt. Att taga ur Inften och tala i vädret, synes vara ett ej alldeles opassande valspråk för honom — Men nun till vederläggning af de både många och svåra beskyllnigarne — Bestämdt förklaras allt uti Ins:s Art., som rörer Repl., för sanningslöst och, äfven till skenet, ogrundadt, utom en och annan häntydning på verkliga, fastän vanställda, förhallanden, at hvilken häntydning Repl. tunnit grund till den tankan, att Ärt. är rigtad mot honom. Repl.-hvars namn begynnas med bokstafven E, uppmanade verkeligen, enligt sin pligt. den 7 i denna månad genonr kungörelse, som, thy värr! år förkommen, A.— —a Sockneboen att välvilligt bidraga till ingamling af medel till kyrkors — icke kyrbers — uppbyggande; men denna uppmaning innehöll dock icke hrarken det talesätt, som Insänd. uppgifser — hvilket hade varit i högsta grad olämpligt, då Repl. ju icke ämnade vånda sig till någon, hvarken gnidare eller godhjertad, med anhällan om hjelp, utan öfverlemnade åt Rotemästarne att verkställa en af Kongl. Maj:t påbjuden insamling — ej heller de af Insänd. citerade orden. Repl. uttryck var. så vida han kan erinra sig det, följande: Det torde icke vara behöfligt. att ridlyftigt förorda insamlingen; ty det är en, på erfarenhet grundad, öfvertygelse, att den ädelsinnade sjelfmant omfattar hvarje tillfälle, att, efier förmåga, bidrnga till goda ändamål; då deremot den egennyttige sällan later sig af nagra föreställningar förmås att göra någon uppoffring. hvilket ändamäl än må vara i fraga-. Hvad är häruti att klandra? År satsen icke högst allmän och troligen äfven sann? Finnes deruti något ord. som kan sära äfvren den finaste känsla för det passande? ja, äfven om, jemnte de anförda, äfven ordet: gnidare skulle hafva influtit. hvilket dock Repl. alldeles icke kan erinra sig — Det innefattar ju blott ett starkare uttryck af samma begrepp, som ordet: egennyttig? — Huru kan man, med minsta sken af rimlighet och Sanning, påstå, att de personer. till hvilka ett sådant yttrande ställes, tituleras med benämningen af ?Gnidare? ? Kan man då icke med lita god grund, säga, att de gemensamt hedrades med namn af ädelmodige? Det sednare skulle ätminstone vara enligare med ofvån anförda, tänksäårda motto. Visar sig icke Ins., genom sin tydning, antingen högst oförsynt, eller högst inskränkt och eufalldigz? Repl. vågar på det heligaste försåkra, att icke, honom veterligt, någon person inom Ås—a Socken stod inför hans tanke, när han i hast nedskref bemälde anmälan. Insinnationen, att den skulle innefatta ett antydt missnöje mot A—a Socknemän, för det desse sista gång skulle hafra tilldelat Repl. ett mindre hedersamt osser. visar sig så mycket mer ogrundad. som samma kungörelse upplästes äfven i F., hvars Socknemän sistl. Nov. af Repl. tackades för besisad ntmärkt välvilja och hedersamhet; och dessutom kunde det aldrig falla Repl. in, att hysa ett sådant n.issnöje mot förstnämnde Socknemän, dä de vid sista offeroppbörd, liksom vid de förra, enhälligt och nästan utan något Repl. veterligt andantag visade honom sin välbevågenhet. Fasfsän Repl. i sin tack-ägelse till dem begagnade uttrycket: insamlingen var svål icke, eller kunde icke blikra stor, ty Socknen är liten. skedde detta lik, äl i ett sådant sammanhang, att det icke borde kunna stöta någon tänkande — Men nej: Repl. besinnar sig: han måste skynda till slut med sitt anförande, för att ej genom dess längd trötta de Respect. lä-are, som håråt behaga lemna nägon uppmärksamhet. Han finner, att det behöfres färre ord till sammansättning af en osanning, än till dess upplösning och vederläggning. Han har nägot längre velat uppehålla sig vid Insåndarens första ar klagels-epunet, —punter enyttjar dock icke Ins., åtminstone icke då han vill anklaga. Hans tal går då uti en bafbruten serie — dels derföre att denne väl skall utgöra sjelfva Caput caussae och Corpus delicti, dels för att genom en fullståndig vederläggning af densamma visa, hvad man af en sådan åklagare kan hufva att vänta. Verkligen motsvara ock de islutet af hans Art. uttalade kraftorden sulikomligt de lemnade 1!) Månne äfven af Insändaren? Detta skulle väl. efter allt hvad Repl. kan sluta af de uti IU. .