muspicierna. Svårligen skulle man kunna tro, att en prestman, som vinlägger sig om åtminstone borgerlig ostrafilighet och som tilltror sig att, när helst han vill det begära, kunna bekomma ett kanske enhälligt vitsord om en oförvitlig vandel och åtminstone försvarlig embetsförvaltning både af det Pastorats innevänare, inom hvilket han verkar. och af sine Förmån samt andra, som närmare känna honom, skulle inför en Allmänhet kunna framställas uti en så missgynnande dager. Men hvad tillåter sig icke hämndbegäret, oförsyntheten och obetäånksamheten? Endast med flyktig hand må de vid slutet af Ins:s Art. bopade Invectiver vidröras. Till dess han bevisligen nämner åtminstone ett ord eller en handling af Repl.som kan hafva gifvit skälig anledning till förargelse, till dess han uppgifver det anstötliga eller lastbara i hans sått — troligen förstär han lefnadssätt: ty predikosätt eller sått att vara kan väl svärligen blifva ett ämne till varning — det klandervärda i hans uttryck från predikstolen, b) samt de mange, som varnat honom; står han intör Allmänh. säsom en nedrig smädare och såsom för rrängda framställningar och osannfärdiga uppgifter, enligt en viss 8 i Tryckfrihets Förordningen, straflvärd, och har genom detta sitt liandlingssätt blottställt sin egen heder, i stället för dens, mot hvilken han rigtat sina angrepp. Emedlertid vill Repl., till erkänsla derför, att Ins., såsom han vill låta synas, af ädelt nit för hans återförande till besinning och sans — hvilket i sanning läer vara behöfligt, då hvar och en önskar det — har velat höja sjelfva dunderstämman ibland de varnande, gifva honom den varning tillbaka, att icke vidare ouppfordrad, uppträda såsom Skriftställare inför en Publik af läsare, förrån han lärt sig att rigtigt stafva och interpunctera Sv. språket samt sammanbinda sina satser till en tydlig och bestämd mening, äfvensom att han då, framför allt, icke, efter ordspråket, tager sak på bak? eller, för att göra affär af det som intet år, begagnar sig af osanningen och låga insinuationer. Han torde vara skyldig aktningen för den Publik, inför hvilken han i Göth. Hand.och Sjöfarts Tidning uppträder såsom Skriftställare, samt sitt eget anseende — särdeles om han är tjensteman — så mycket. Sluteligen önskar Repl. att han aldrig vidare mätte behöfva offentligen uppträda såsom Skriftställare i lika obehagligt andamås. som det med denna uppsatts, samt förklarar det han anser berörde Ins. icke så mycket af elakhet och smädelust, som af missförstånd och oförstånd mot sig hafva uppträdt. och att han tror honom hafva sagt mer, än han betänkt eller velat såga. dixi. b) Vill han framdraga ett enda, hvilket Repl. sjelf, derföre att det af 1 eller 2 personer missförstods, men aldrig derföre att det med afsigt, att såra eiler utpeka, yttrades, ogillat, och hvilket ingalunda ärsvärt eller, efter Lag, straffbart, så må han. Då Repl. ej kan anse det så klandervärdt, att han trekat att inför Allmänheten erkänna det,så fruktar han ej heller att se det inför Allm. anfördt. RR VÄLL N