Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 mars 1841, sida 1

iii Hos oss existera imellertid inga ministrar i ordets moderna betydelse. Regeringsformen, utkastad, såsom ett hastverk efter Gustaf Adolfs afsättning, och hufvudsakligen beräknad derpå att hindra en förstörande och egensinnig Kung att genomdrifva alla sina infall. men att deremot lemna en god full makt att göra det goda, han skulle vilja åsyfta, utvidgade i många hänseenden Konungens makt och gaf honom isynnerhet den såkallade ekonomiska lagstiftningsrätten. Hans ministrar eller som de här kallades: Statssekreterare, voro egentligen blott rapportörer; åt dem öfverlemnades verkställigheten af hans vilja, hvilken de blott kunde motsätta sig, då den stred mot landets lagar, utan åliggande att handla på egen Hand, ja, de voro icke ens chefer för de förvaltningagrenar, de förestå, ty kollegierne, hvilka utgöra de egentligen förvaltande anthoriteterna, hafva deras egna presideuter och organisation. Statssekreterarne. lika litet som alla öfriga embetsmån hade eller hafva något tillträde till ständsförsamlingarna, — med undantag af adelus, till hvilken de festa, såsom adelsmän höra, — kommo eller komma ej i någon beröring med folkets deputerade; och sakna hvarje tillfälle att på ofrentlighetens och laglighetens väg deltaga i ärendernas gång och afgörande. Statssekreters-posterna, hvilka egentligen bordt vara de högsta i staten, voro endast af underordnad rang, blefvo på senare tid ofta förvaltade af provisoriskt tillsatte embetsmän, och voro derigenom i verkligheten af ännu ringare anseende och betydelse, än konstitutionen hade åsyftat. a i Så länge nationen ännu ej hade medvetande af sina rättigheter och intressen, gick allt temligen bra. Regeringen var merendels såker på sin öfvervigt hos adeln och presterna; bland borgarnz fäunnos alltid en mängd illa lönte borgmästare från landsorterna, heilka längtade efter en indrägtigare häradshöfdingebeställning: skråna trodde sig behöfva regeringens ynnest, till beskydd af deras privilegier mot tidsandans inverkan, och bönderna voro ännu för oupplyste för att inse deras sanna intresse och för att kunna värja sig för alla intriger och machinationer. Den enda opposition regeringen ibland hade att bekämpa. var hos adeln, då de missnöjde eller tilibakasatte medlemmarne at detta ständ antingen sökte hämna sig, eller beträdde oppositionens väg, för att på detta sätt ernå inflytande och embeten. ty dessa voro ej sällan drifljädrarne, och de förenade sig då i allmänhet ined bönderha, imed hvilka de i visst afseende, såsom posessionater hade samma ins tresse. Men denna opposition var dock ej mycket farlig och man kände i allmänhet medlen att tillfredaställa den. Allvarligare blef den vid förra sriksdagen, då borgareständet, förstärkt med oadeliga brukspatroner, hvilka det hade inrymt hos sig, började utveckla en sjellständig karakters och då äfven bondståndet alltmer syntes vakna till medvetande af sin kraft och sina rättigheter. Imellertid hade regeringen ännu många anhängare i dessa två stånd; hos presterne hade den majoriteten och på adeln vär den, till följe af dess allt mer försämrade tills stånd, fullkomligt säker. Vid nuvarande riksdag förlorade ministeren alldeles, som ofvan är sagdt. genom sin sorglöshet, tömmarna vid utskottens förhandlingar, och, ehurn säker på de tvenne högre stånden, vat den nästan likaså såäker på ett nederlag hos borgarne och bönderne. Men här bör man betänka, att adel och presterskap tillsammans i Sverge blott utgör en 150:de del af nationen, att t. o. m. borgareständet ej egar en tiondedel af folkets makt. att de oadeliga egendomsegarne. embetsmännen, lärde, konstnärer o. s. v., äro uteslutna från representationen, och att bondeståndet utgör g:delar af befolkningen. Och sinnesstämningen hos bönderna är så afgjord. alt t. e. I ej en enda af regeringens få anhängare vid stat-arI slagets votering, hvarunder de beslutade många afI kortningar i de särskilda titlarne och deribland 100, 000 R:dr af Konungens cixvillista. sågade höja sin stänma deremot. Ministeren skulle dock kanhända ej hafva brydt sig så särdeles om sin moraliska minoritet, om den blott medelst sin juridiska majoritet hade kunnat genomdrifva sina förslag, isynnerhet om de hade förmått att förskaffa sina penningefordringar ett gunstigt öra. För att bringa dessa till afgörande, blifra de remitterade till Förstärkt Utskott, det vill säga att utskottet, under hvilket saken hörer, ökas genom val af nya medlemmar till ett antal af 80 å 120 personer; hvilka sammanträda, och utan deskussion rösta öfver skiljaktigheterna, I hvarefter dess beslut gäller, såsom hela riksdagens. Som nu oppositionen har öfrervigten hos de två stånden, och man ej kan förekomma, att också några oppositionsmän af de andra begge inkomma, hvilket redan, genom den nämde sammansättningen af utskotten är oundgångligt, så måste oppositionen segra i alla sådana saker; hvaraf några höra till förvaltuingens lifsfrågor, och regeringen har ingen nytta af sina adlioa och anäliga vänner. Detta insar man.