men hoppades att kunna förebygga det onda. Från förra riksdagen hvilade ett förslag till statsrådets förändring, men som egentligen blott åsyftade en förhöjning af statsekreterarnes titel, hvilka för framtiden skulle erhålla rang af Statsråd och hafva rättighet att bivista alla Statsrådets sessioner, utan att någon väsendtlig förändring i den öfriga förvaltningsformen skulle komma att äga rum. Man skyndade att bringa denna lag till afgörande, och lofvade dess sanktion. så snart ständerne antagit den. Dessa skänkte den nya lagen sitt bifall, regeringen aflägsnade nägra af de af folket illa ansedde radgifvarne, isynnerhet den gamla Statsministern Rosenblad, som i slet fallet var lika med den franska Talleyrand, att hån kunde tjena och hade tjent alla regeringar, deras system måtte vara hvilket som heldst, utan att för öfrigt ega något spår af Talleyrands politiska talang — de förhatliga individuerna Hartmansdorft och Nehrman, den despotiskt sinnade Grip och de obetydliga personagerna Gyllenhaal, Aberlijelm, Härd och Schultzenheim, äfvensom den redligt sinnade, men högst inskränkta Danckwardt. Ett par af dessa blefvo befordrade till andra embeten, och för de öfriga föreslog man hos ständerna pensioner. I stället för de aftrådande utnämndes andra, men hvilka voro dessa? Redeliga mån af obefläckadt rykte; ej en enda hörande til! den högre aristokratien, undantagande Grefve Posse och Baron v. Stjerneld, hvilken erhöll portföljen för utrikes årenderna, ty Friherrarne Lagerbielke och Cederström kunna räknas till den yngre Adeln; ja, man nedsteg t. o. m. till de borgerliga ständen. och utnämde ett par oadliga Statsråd, men ingen af öfvervågande talang, ingen med mod, kraft och duglighet nog att sluta sig till rörelsen och att införa ett nytt. mot tidsandan svarande, system. Det var en samling af medelmåttan, som låt sig nöjas med att besörja de löpande förrättningarne efter bästa insigt och med att icke göra någon reform i det bestående. Men då Grefve Posse och Baron Stjerneld — de begge Statsministrarne — ty blott de som innehafva Justitieoch utrikes portföljerna bära denna titel, utan att derför vara mer Ministrar ån de öfriga — lemnade Statsrädet, blef detta en fullkomlig nullitet, utan betydelse hvarken i förvaltningen eller för ständerna, der det nästan ej fick någon stämma, och för hvilka det i verkligheten alldeles inte existerar. Väl hade Grefve Brahe dragit sig tillbaka från Generaladjutantsposten, men förblef dock, icke desto mindre, själen i styrelsen, och hans uppenbara organ hos ständerna var den fordna Statssekreteraren IIartmansdorff, som ej heller beklädde något embete mer. (Fortsättning följer.)