Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 mars 1841, sida 1

2 Det första af utskotten är Konstitutions-utskottet, som njuter särdeles företräden. I motsats till andra utskott kan det sjelft uppställa fragor, medan de andra blott kunna behandla de dem af regeringen eller ständerne förelagda; det har den rättigheten och pligten, att göra förslag till förändringar i grundlagen, att läsa Statsradets protokoller, och att, efter omständigheterna ställa konunRiksrätt, eller att inför stånderna utmärka dem; såsom ovärdiga nationens och konungens förtroende, i hvilket fall ständerna, om de bifalla utlan ständerne och deras talmän är Konstitutionsutskottet den domare, som eger att afgöra saken. på sin höjd anse tre prester och en borgare, som hängare. — Statsutskottet, som derefter är det vigtigaste, emedan det bör algisva betänkande öfver budgetten eller statsanslaget och alla penningefråom man också ej hade kunnat undgå, att i andra utskott invälja ministeriella medlemmar bland presterna och borgarena, emedan dessa begge stånd äro representerade af ett så ringa antal, att nästan alla medlemmar måste anlitas, för att bilda utskotten, så tillhörde dock de adliga och böndersig med att ega öfrervigten i ett enda, om ej af ren tillfällighet, och det dessutom endast i obetydliga saker. Vid sådana omständigheter hade ministeren i hvarje annan konstitutionell stat skyndat sig att resignera. och man hade sammansatt en annan i nationell anda, som kunde hafva varit istånd ätt besrärja stormen, och detta kabinett hade då gjort sig den mödan, att genom concessioner och lagförslag i ständernas anda förskafsa sig majoriteten. Att detta ej skedde, härleder sig dels fran svenska statsförfattningens organisation, dels från det begrepp, regeringen vant sig att göra sig om sin ställning och rikeförsamlingens anda. För att göra detta begripligt, måste vi kasta en blick på dessa tvenne punkter. Af de fyra stånden, som hos Oss utgöra det lagstiftande elementet. år Aden öfvervägande delen, presterne, borgarne och bönderne, alldeles främmande för statslifvet. Dess medlemmar, uteslutande sysselsatte med utöfningen af sitt kall. hafva hvarken tid eller tillfälle att egna sig åt of: sentliga angelägenheter, och känna ej vidare deraf, äåln hvad några af dem hafva kunnat lära antingen af sjelfva rih sdagsförhandlingarne eller genom deltagande i statsrevisionerna eller bankens och arihsgåldskontorets förvaltning, som ensamt åligger ständerna. Man inser således lätt, att denna kunskap: på några få lysande undantag när, blott kan vara ringa och ytlig. Blott adeln, som öfverhufvud innehar alla högre, isynnerhet militära embeten, likasom votre de deras fideikomizs. har i detta afseende den nödvändiga praktiska bildningen. Men, såsom embetsmån äro deas medlemmar till största delen lifrade af den lojala embetsmanna-andan, hvilken hos oss nu mer än någon-in är det nödvändiga vilkoret för hofgunst och befordran ?). För öfrigt komma de blott i utskotten tillsammans med de öfriga ständerna, och dessa äro i deras plena, der frågorna diskuteras och besluten tagas, öfverlemnade åt sin egen insigt. Ätt dessa stånd dock ej oftare famla i mörkret. att så mänga kunskaper om helt främmande förhandlingar, och så många riktiga åsigter deröfver Utvecklas hos de tre oadliga stånden, att personer, hela är aflägsnade från sina egna angelägenheter, med onttröttlig ifrer egna sig ät det allmänna bästa, och det utan utsigt till någan annan belöning, än sina med: borgares tacksamhet: detta vittnar om den goda ande, som lifvar folkets ombud, om det sunda förstand och den redliga vilja, som utgöra ett utmärkande karakters-drag hos nationen och gifver ett begrepp om hvad det kan blifva af en sannt nationell representation, så svart denna blifver bättre organiserad. Men i sitt nurarande tillstånd kan det ej nekas; att dens med dess ofta vacklande och otillräckliga kunskaper, med dess spända intressen, lätt nog kan blifva ledd af en krastig och klok regering och t. o. ms vid vissa tillfällen bör ledast). ) De tyckas alldeles glömma, att de dock egentligen äro folkets och ej regeringens tjenstemän, hvilken sjelf endast är till för att tjena folket, som är allas deras löngifvare. Red, ) Men anmärkningstvärdt är, att regeringen just vid de nödvändiga tillfällena lemnar representationen utan ledning, då den deremot merendelblandar sig i de saker, der den har ingenting att eåra. Red gens rådgifvare, på grund af deras radslag, för skottets åsigt, kunna bedja konungen att aflägsna dessa rådgifvare. Vid företallande stridigheter melDetta utskott blef bu isynnerhet sammansatt i liberal anda, och af dess 24 medlemmar kunde man af misstag hade kommit med, för regeringens anA—— gor, bestod också, till större delen af liberala, och, : na oppositionen, och negeringen kunde ej smickra