Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1841, sida 1

B:inii::3n3n3n3333n AAAAHAHAHRAt ST — ådlagarekallet, kan göra ursågtlig. Då dertill kommer, att han tämmeligen oförstäldt, redan vid 1829 års riksdag, sällade sig till dem, som ville uttänJa nya lagverkets pröfning, och att han, sjelf alldeles ingen philosophisk jurist; efter alla anledningar, omöjligt kan bedömma den så högst nödvändiga reformen med vårt lagväsende utur någon större och omfattande synpunkt; då kan man väl med fog såga, att denna nämning icke kan tillfredsstålla nationen; och att, äfven medgifvande Hr Törnebladhs goda vilja och fosterländska nit, fåderneslandet af honom, i den befattningen, har ingenting att vånta. Om Frih. Stagl v. Holstem anser jag mig ej böra yttra något annat, än den önskan, att han icke måtte öka antalet af dem; som först sedan de intagit Statens högsta förtroende-embeten hafva funnit sin oförmåga att uppfylla dem. Han är ännu i den ålder; att hän bör kunna afhjelpa den brist på grundliga kunskaper om principerna för lagatittning, administration och lagskipning, som onekligen vidlader mångden af våra unga embetsmäån. Han anses vara af ådla och menniskoälskande tänkesätt, och de misstag han ej kunnat under en snabb bana genom embetsgraderna undvika, äro icke af den art, att de böra aflägsna hoppet, att i honom med tiden kunna se en rättvis, verksam och sjelfständig radgifvare åt Sveriges Konung. Men, har han denna sjelfständighet redan ? och har han den nog, för de närvarande beklagansvärda förhållanderna? se der hvad man måste mera önska äån förmoda. Dock man bör ej misströsta! Den befarade planen, att regeringeti skulle söka brådstörta riksdagens slut till d. 20 Mars, har ej varit alldeles utan grund. Inom Rådgifvare-personalen skall den verkligen hafva uppstått, och några förmodade anledningar lära gifvit stöd åt möjligheten, att den kunnat finna kögt bifall. Meh vid närmare besinning har detta icke vunnits, och till bevis, att Ständerna icke hafva att befara en hastig upplösning, hafva De i går emottagit en ny Kongl. Proposition ang. anslag af 4.800 R:dr B:co till KammarCollegiuwm. Denna proposition innebår det högst ovanliga, att en regering tager till förevänning för ett ökadt anslag åt ett Embetsverk, som den sjelf nyorganiserat, för korrt tid sedan, tvenne KammarRåders och en AdvocatFiskals sjuklighet; och att således i detta verk, ibland nära half-hundrade tjenstemän icke skulle sinnas personer, som kunde förordnas att bestrida de sjukes tjenster. Besynnerligt att se, huru i vårt samhälle lotterna äro olika utdelade och huru våra tjenstemän lyckats att införa i Statslifvet begrepp om rättigheter, som aldrig kunnat göra sig gällande till och med i de samhällsförhållanden, der bandena emellan de aflönande och löntagande synes böra vara ännu innerligare och menskligare. Den Stat hvilkens lag förbinder tjenaren att betala husbonden medikamenter och sjukvård samt ersätta den skada denne lider af en sjukdom , som kanske vållats af de pålagda arbetenas öfverdrift, den skall likvål, då det gåller KammarRåder med 1000tals si:drs lön, erkänna såsom pligt, att på Stat aflöna åt deesa substituter, och till och med i de Kongl. Skrifvelserna finna sina representanter skrapas, för det de icke vilja före 70 äre ålder amslå hela lönen i pension åt de hedersmännen, som allt ifrån ynglingatiden njutit af Staten runda löner, sportler, expeditione-lösen m. m. Hvad har vid 70 år den, eom i hela eitt lif arbetat för sin familj; för Staten och för dessa herrars dryga löneinkomster? Men, — det är ej värdt att så flygtigt vidröra dessa förhållanden; de autaga i de anspräksdigra riddarhus-anföranden eeh de nåra lika heskaf. 2——