Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1840, sida 1

I I EEE ken som må anses för den bästa, det kan ej vara svårt att afgöra, om man blott tager det förut omtalta om Ovanliga förtjeuster och dygder, likasom om det gudomliga kallet i behörigt, betraktande. Har imellertid reaktionen kommit i fult medvetande af sitt gudomliga kall, och känner den sig dervid stäld i skarp motsats mut hela det öfriga slägtet, så kan den ej heller blifva staeude vid den ensidiga hetraktelsen af detta motsatta förhällande, såsom endast hörande till det intellektuella (medan van sjelt är vis, är hela den öfriga verlden daraktig), utan den maste uppfatta denna motsats i den djupaste grund och sin hela oändlighet, såsom moralisk, så att ordets predikare komma att stå säsom den fromma, Gudi hävgilna själen bland trolösa och förstockade. I det saledes denra moraliska motsats blifvit erkänd, bestämmer reaktionens inskränkhet sig nogare sasom sanatism. Nu gar den först riktigt löst på sina motstandare; då de äro berötvade alla — moraliska rättigheter, sa generar man sig ej att underlägga dem allsköns däliga motiver; genom sina insinuationer söker man tillvägabriuga öferhetens ingripande mot denna tygellöshet och fredstförstörelse. Ja, om man hade makt som man har mod, skulle man kanske gerna vilja upprätta ett inqvisitionstribunal, för att med eld och bal utrota det revolutionära kotteriet. Sasom ordförande för denna reaktionära riktning kunna Herrar Hartmansdonssf, Boije och Heurlin nämnas. Dock, ej heller på denna ståndpunkt kan det reaktionära medvetandet blifra stående; då det bar ötvergått tll fanatism, är egoismen redan närarande. ehuru ännu ej utvecklad till tullkomlig beständhet. Man vill göra dessa meningar gällande. emedan man sjelf hyllar dem; man hatar och afskyr andra, emedan de ej dela dem, och stråfvar att genom tvång göra dem gällande, eller att i motsatt fall utrota de olydiga. Men det måste dock erkännas, att dessa meningar, denna tro äro sanning för fanatismen, hvarföre den äfven derigenom visar sig, såsom ilrig för det allmänna; t endast i denna tro kan den finna sin tillfredsställelze. Denna sammanblandning af sanningskärlek och egoism, som här återfinnes, måste nogare bestämma sig för endera; detta kan då antingen ske derigenom, att man, erkännande sin dubbelhet, ser sig helt och hället till den ena eller andra sidan, ger sanningen eller sig sjelf åran. I senare fallet här reaktionen nått sitt klaraste sjelfmedvetande. Det ändliga Jaget är då uppsatt som det högsta målet för ens hela verksamhet. Numera är det inga åsigter, meningar för hvilkas allmänna utbredande man i och för sig sjelf har något intresse, utan man arbetar blott för dessa meningar, emedan man sjelf har nytta deraf, om de äro sanpa, derom bekymrar man sig nu alldeles icke, blott om de äro tjenliga till det mål, som man önskar uppnå, derom är frågan. Det förstås då af sig sjelf, att då man i och för sig sjelf är likgiltig om sanningen och derigenom är i mistning af intresset för det allmänna, så är man ej heller mer så noga om medlen, hvarigenom man söker sörskafsa dess meningar ingång. Man säger ej: fiat Justitia, pereat mundus; utan: mitt intresse skallgöra sig gällande, om än det skulle medföra alla andra menniskors förderf. Således drar man ej i betänkande, att genom dikter. med föresats falska slutsatser, förtigande af sanningen, motståndarnes baktalande o. s. v. verka på publiken. Denna reaktion kalla vi då, med råtta. den jesuitiska, och exempel på dess verksamhet, såväl i skrift, som tal och handling se vi nästan dagligen, så att vi ej behöfva påminna derom. Detta parties grundsats: Ändamålet helgar medlet, har i senare tids händelser funnit en så förträfslig praktisk kommentar, att äfven den enfaldigaste har kommit till erkännande så väl af åndam sålets, som medlens orenhet. — Vi tro oss härigenom hafva visat, att reaktionsbegreppets dialektiska utveckling genom dess särskilda momenter, icke mindre är dess framträdande i tiden, i dess särskilda historiska skepnader. — IJr