Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1840, sida 1

ett sådant oväsen, som det fattas all inre halt, allt inre värde, skulle kunna få nagon makt i verkligbeten, skulle kunna rubba det, som har historien på sin sida och hela statsmakten till sitt beskydd. På denna ståndpunkt kunna de missnöjdes sträfvanden blott göra ansprak på uppmärksamhet, sasom ett kuriöst fenomen, hvilket, da och dä, när man ej har annat att tala om, ken gifva ämne till ett roligt prat. hvarigenom man far lägligt tillfälle att göra narr af verldens därskap. . I detta förnäma förakt och denna illusoriska säkerhet, känner man sig helt ogenerad, men företager till en början ej nagot till bekämpande af dessa sträfvanden, utan säger, att man väl kan låta dessa menniskor få ha sitt oskyldiga nöje: hvarat de i alla fall snart ledsna. Men efterhand, da deras träckhet tilltager. finner man sig dock söranIedd att öfverbevisa dem om deras dumhet och okunHighet. hvilket dessutom har den fördelen, att deras orimligheter ej vidare utbreda sig i allmänheten. Man håller sig då här blott till det yttre; blott det, som omedelbart ligger för ögat blir man varse; man märker ej den verldshistoriska principens inre begäran, som framträder i en så ringa, anspråkslös skepnad. Sålänge det reformatoriska elementet ännu åär i begynnelsen af sin utveckling, sålänge det ännu ej har gjort sig riktigt gällande och uppenbarat sig i litvet med hela sin intensitet. skall nämde ståndpunkt kunna iakttagas ej mindre af statsministern ån af den ringaste medborgare 3; det är säledes ej för personens skuld, vi hafva kallat denna reaktionära rktning för den förnäma, denna benämning är tvertom grundad i sakens natur; ty det år medelst det bakhall medvetandet bar i det ännu bestaendes makt. medelst den rikedom, hvaraf den vet sig i besittning, genom sin enhet med detta, ej i trots af sitt eget indisiduella innehåll, som den uppträder så förnämt emot det föregifna grundlösa meningskramet, som träder emot dem från den resormatoriska sidan. Men ouktadt denna ståndpunkt, så länge den, i sin förn mhet ännu ej framträdt, såsom verkligen reaktionår, emedan den reformatoriska principen ännu ej tramträdt med sin fulla makt, kan delas både afhöga och låga, så är det dock nödvändigt, att den, allt efter hand, i den mån som det reformatoriska sträfvaudet kommäer till större klarhet och kraft, uteslutande mäste komma att tillhöra de egentligen sakallade förnåma, som i deras afslutna isolering från folket och likgiltighet för hvad som rörer sig i detsamma, städse kunna fortfara att mena, att det blott är enskilda, oregerliga skrikare, som man idkeligen hörer, och ej folkets allmänna röst, medan deremot de, som lefva i och med folket, omöjligt längre kunna förblifva på denna ständpunht, än under det saken, mot hvilken man förhåller sig så förnämt, är i sin början och således i sitt förnedringstillstand. Vilja vi fästa uppmärksamheten på enskilda manifestationer af den här skildrade förvämheten, så kunde Alinerva och Biet nämnas, ehuru de nedlåta sig att tala ett temligen lagt språk: men isynnerhet Publicitets-författaren. Denna ståndpunkt kan således ej längre intagas, än tills man blir varse den makt det så förhatliga reformatoriska väsendet städse tillkämpar sig i verkligheten, så, att man känner sig högeligen generad deraf. Men oaktadt man ej kan bestrida det denna dess makt och allmänna utsträckning, så vill man dock på intet sätt begväma sig dertill att inrymma det någon verklig betydelse eller rättighet. Man föres då till att betrakta andra menniskor, såsom de, hvilka, åtminstone för ögonblicket. äro betagna af vanvett, eller åtminstoue heröfsade all besinning, Så inskränkt har reaktionen blifvit. den kan ej komma utom sina egna föreställningars inskränkta syrkrete, hvarvid den vant sig, den är så fastbunden dervid, att den ej förmår erkänna det förnuftiga hos heJa den öfriga verlden. Man sträfvar då på allt möjligt sätt att rädda de olyckliga förvirrade ur sin svåra belägenhet. men som hela denna predikan bli fruktlös på ahörarne, så verkar den ej annat, än att man sjelf mer och mer förstockas i sitt föreskännnings-ätt, hvarinom man alltmer inskränkt sig. och hvarigenom man blir ännu mer främmande för den öfriga verlden. Hvad skall man nu taga sig för. för att verka på en verld, som är alldele: otillgänglig för de kraftiga och välgrundade förma-. ningarne och straffpredikningarne, som man i så rikt mått förspilt på densamma? Hoppet att verka mec allmänt fattliga och förnuftiga grunder har man län. gesedan upygilvit; man spelar dertör öfver saken på personlighetens område, söker att skaffa sina sat ser ingång genom att appellera till sina förtjenster alla möjliga riktningar. ja, t. 0. m. att stödja sit på ett föregifvet gudomligt kall, hvarigenom ma blifvit bestämd till ordets predikare för det van. trogna och ogudaktiga slägtet. Har man på dett: sätt gifvit sin personlighet den behöriga vigten, så dristar man sig att tala om sin partikulära logik som är himmelsvidt skild från andras logik. Hvil