Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 december 1840, sida 1

——————— 5—— — räckligt inom landet för förbrukningen; och de böra således högt beskattas, efter den princip, att asyp. muntra eller tvinga sfolbet till proaukt.on ncdelst lagstiftnings-åtgärden. Sagdt och gjordt! Så insöres i tulltaxan 50 till 160 3t inoch uttörseltull på artikeln; och ett ar detester befinnes: att man hrarken tjenat jordbrukaren. eller labibanten, men väl ytterligare nedsatt den lilla vinningen på bensamlandet. Hela den lumpna frågan väckt af den krassaste egennytta, understödd af falska doktriner, afgjord at okunnigheten lemmar det resultat, att den lilla, nyss väckta mdustrien icke en gang längre lönar sig för tiggaren; att således jordbiukaren änuu mindre kan tänka på bevgöådningen; och att fabrikanten får ännu drygare köpa benen af utlänningen. Så går det, och oftast i ännn större scala, med det öfriga i det drapliga tulibeskattning---ystemet; så har det gått förut, da Regeringen allena bestämde tulltaxan; så nu, då Ständerva bestämma dess maximum; och våra Statsmån synes i dessa frågor snart sagdt för alltid dömde, att göra sig till hund för ett bens skull. Men hafva då alldrig dessa Statsmån tänkt på hvad de 20 å 25 millioner import eller export verkligen betyda, i nationens hela nårings-lif och rörelse? Låtom oss betrakta t. ex. våra visst ej mer än vanligt storätande och ej mer än vanligt utklädde Stockholms boar: 80.060 menniskor. Hvad kan väl värdet vara af hvad de äta, dricka och kläda sig med? Manne 100 R:dr bör anses för mycket per man. Om 10,000 barns mindre konsumtion motsraras af 10.000 fullsäxtas större, torde denna summa för maten snarate vara för liten än för stor. Än drycken? Hår hinna ett tjog bryggare ofta att bl fra rika på korrt tid nog; här importeras emellan 2 å 3 millioner kannor bränvin; här konsumeras J4:del af allt det vin som i riket insöres; här törtäres väldeligen; — men låtom oss antaga blott 25 R:dr per man, och låtom oss beräkna utgifterna för klädseln till 25 R:dr — hvad hafve vi då? jo! 150 R:dr B:co per man. Min Gud! vi hafva ju där, för blott landets bufvudstad, en summa af 12 millioner: — lägg till litet öfverflöd; litet leksaker och litet namnam åt de store, och litet åt de sma: och julklapparne; — och landtnöjena; — och så vidare; — och vi hatva snart lika mycket värde i hufvudstadens consumtion, som bela Rikets tullbeskattade import. Besynnerligt! högst besynnerligt! Och det är dock blott 80.000 af de 3 millionerna som bo på Svenska jorden. Låt de 80.000 Stockholmarne ock kosta på sig dubbelt, ja tredubbelt mot de öfriga; — vi fa ju likväl alltid nationens hela omsättning för sina materiella behof till åtminstone omkring 15 å 20 gånger dessa 12 millioner R:dr; vi få med ett ord 200 till 250 kanske 300 millioners värde. Till hvilka tankar föra oss dessa respektable tal, emot de der stackars officiella 16 å 1S millioner i Commerce-Collegii Handels-balancer. Är det väl i dessa sednare man bör söka den vishets-sten, som skall föra nationen till ett hälsosamt ekonomiskt system , eller till en rättvis och tillfylestgörande beskattning? Och är det väl möjligt annat, än att den tunga hand hvarmed man ingriper i nationens handel med utlänningen, just måste verka till de skadligaste följder för denna ofantligt större och vigtigare inre anordning af lifvets behof och njutningar? Bör man ej med skål fråga våra tull-lagstiftare: hvad är väl egentligen allt detta ut-gods, allt detta plock-gods, som J de stån och funderen på, och om J bören pålägga afgifter, och huru mycket? Betrakten mängden deraf! och finnen J icke, att det mesta hufvudsakligen är endast medlen, eller, om jag så får kalla det, verktygen, för denna stora 300 millioners förbrukningen, som edra små hjernor ännu icke uppfattat, och som Edra länga fingrar derföre ej borde våga vidröra! Kunnen J nu föratse följderna af Edra godtyckligheter eller Edra misstag, om J genom förbud eller snäla beskattningar rycken dessa medel eller verktyg undan den stora massans verksamhet. Välan! gören då åtminstone en sådan dumhet, som kan vara så öfverdrifven, att J fatten den sjelf. IIvarföre sätsten J ej förbud för — Synålar?? Vi hafva ju jerns Vi hafva machinerier; Vi hafva krafter att drifva dem med. Vi hafva allt, i inbillningen, för att sjelfve göra synålar. Förbjuden dem; skicken hela flottan till kustbevakning — hela armen till TullStatens förstårkning. Visiteren på kroppen hvarje ankommande resande, sedan våra diplomater förut såsom rilkor för passet, tagit hans hedersord, att ej insmugla synålar. Hvad skulle vi vinna med allt detta. Att nationen skulle tvingas till att sjelt göra sina synålar? Bah! Hon skulle ej på åratal kunna låra sig att tillverka sådant stål; ej på än