71C149 Res ULvV 2 PUUISMI ITA 11T 1174174(4144 AA MM att i Orienten allting hommer i ordning efter Lortens önskan och Frankrike förutan. Med bittert han aumärkte Herr Thiers, huru Herr Guizot nu Cabinettet står 1 begrepp att uppfylla Engelska Ministerns prophet a. — Pa flere ställen var Herr Th: tal at lysande effect, och med särdeles värma yttrade han sig i slutet, der ban återkom till hrad klerr G. sagt om factienerna, hvilka skulle söka göra varje krig, och hvarje möjlighet dertill, till nytta. — Vill Ni, (frågade Herr Th. Herr G.) gifva effer för Utländningen för det saetienerna röra på sig? Då kommer Ni jemt och samt att gisva Cter,-1y alltid röra sactionerna på sig när kriget utbrister. (Långvarig rörelse). Vet Ni hvad Ni gör, när Ni talar på sådant sätt? Ni talar söm siende! (släftiga knot i Centern: Till ordning!) Jag säger det med djap smärta: Frankrikes yttre politik är svag. Det får icke vara, och skall icke vara: Frankrike får ej böja sig för Utländningen. Lätom oss göra som våra fäder gjorde, och vara hvad de voro: och ieke tala Frankrikes förnedring! (Stojande bifall och nästan allmänna Bravo! Under ubeskrifi g rörelse bland församlingen, lemnar Herr Thiers tribunen). — Hear Villemain tog efter honom ordet. I hans ofta och på stormande sätt afbrutna anförande gjorde han Herr Thiers den hufvudsakliga förebraelsen, att han ej gjort nog, — att han äterkallat Flottan till Toulon. — och icke skyddat Syrien och Alexandria: ostridigt en besynnerlig förebråelse i en Ministers mun. hvars Cabinett säkert kommer att göra vida mindre än Cabinettet af den 1 Mars. Den 28. I dag bestegs tribunen först af Herr Guirot, hvilken — i motsats till Herr Thiers i gar — lofvade uttryckligen personligheter, och derpa öfvergick till den af Herr Th. omnämnda depechen af den 13 Juli. Af den (talade han) har man velät draga slutsatsen. att han på Frankrikes vägnar fört ett matt språk: men till vederläggning behöfde han blott upplåsa depechen hel och hållen (det han också fullt verkställde oaktadt Kammaren nyligen önskat detta mätte sparas) Depechen upplyser att Herr 6. sökt rubba Engelska Ministerns förlitarde på Frankrikes tänkesätt. och visat möjligheten af ett fredsbrott. Men Lord Paimerston har beständigt upprepat sitt bedyrande, att England icke ämnar öfvergifva alliancen, — att det mer än någonsin värderar den, — och att en ocnighet rörande en punkt af underordnadt intresse intet skäl år att bryta alliancen. Efter detta ämne öfvergick Herr 63. till sakernas närvarande ställning. Sedan den 15 Juli, sade han, hade många och vigtiga händelser timat: hela Syriska kasten vore tagen at de Allierade, insarrectionen hade spridt sig, och Ibrahim hade jast nu erhållit befarlning att utrymma SyrienCabinettet af den 1 Mars hade genom sin politik isolerat sig, och af försigtighet rustat. Då det tillämnade allvarsammare och mera oroväckande rustningar, för att på vären kunna agera, blef söndringen mellan detta Cabinett och Kronan märkbar, och i detta afseende kunde Herr 6. intet nog berömria Kronans kloka återhållsamhet, som så ofta råddat Frankrike utur hotande fara. Nuvarande Cahinettet blef kalladt i följd af denna söndring: det har gillat de rustningar someredan blifvit gjorda, men har ej velat ga längre, emedan ytterligare demonstrationer säkert skola blottställa freden. Talaren erdar nu om den belägenhet i hvilken förra Cabinettet försatt ViceKungen. Nn mera bjndes honom endast Egypten ärttligen , och intet mera. (Hr Thiers: jag protesterar. Noten af d. 8 Oct. har i intet afseende afstått från att erhålla en del af Syrien.) Hr Guizot begriper icke. huru I fr Thiers kan så tolka detta docnment. Säger det icke uttryckligen, att wman lemnar Syrien åt krigslyckan ? Nu är Syrien sörloradt; vill man då nu föra krig för att återgifra det ät Paschan? Den enda politik som nu kan följas. är att erkänna hvad som blifvit fullbordadt; och när Kammaren di-cuterar den paragraph som rör Orientaliska angelägenheterna, kan den blott gilla denna politik, hvilken för öfrigt just är skapad af Cabinettet af d. I Mars. — Etter ett längt afbrott tager Hr Odilon Barrot ordet: beklagar bristen på en energie hos Styrelsen; anser händelserne i Orienten farliga för Europas jemnvigt; hade väntat någon concession af conferencen mot nya Cabinettets underdänighet för den, men förgåälves; tror icke, såsom Nlinistrarne, att Paschan kan existera efter den stympning han undergått; anser att de 4 Makterna. som nogsamt begripa det. ännu icke sagt allt; fordrar att Frankrike ej öfvergifrer ViceKungen och att det mellankommer med vapnen; landets inflytande i Europa, nu och för framtiden, kräfver det. — Man säger (fortfor Hr O. B.) att coalitionen är en följd af Frankrikes rustningar; detta är icke sannt. — Skall Frankrike dröja att rusta sig till dess det af coalitionen angripes? Så Jänge allianeen med England egde bestånd fanns nagon liten säkerhet; men att, nu då den är bruten, förhlifva orustad, är att göra sig falska föreställningar om framtiden; rustningarne föreskrifvas oss af den ställning, man åt oss beredt; de äro vår rättighet, de äro vår pligt. I anledning af Hr O. B:s yttrande om Hr Guizots utvandring till Gent, uppstod en taiare, Hr Ardaillon, som, så länge han sutit i Depnterade Kammaren, ännu alldrig höjt sin röst; nu höjde han den för att förkunna, det Hr O. B. varit bland de Jå sin tid så fameusa Kungliga Frivilliga, men hade den olyckan att förkunna — en osanning, såsom dementin på stället upplyste. — Ånyo unppträdde Hr Guizot för att försvara sin resa till Gent, medelst försäkringar om sin kärlek til fäderneslandet (bevisen lemnade han redan 1815 i den del han hade i den ropalistiska . 2 AA eii. 1 — LS 888 af l — AR — VA —