Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1840, sida 2

Nedanstående klagolåf och dasi-försvar från Orchestern. som. annars mycket Tranquille, naturligt is ej kunnat tåla att blifva störd i sin tranquillikk. införa vi till den kraft och verkan den ega kan, och hoppas att allmänbeten. som är van vid olåt ifrån det hållet. ej häraf låter sig störas, eller förlöras. Vi förmoda ock att förra Insåndaren sjelf besvarar denna rpliqne på hans rättvisa och allmänt gillade kritik öfver den härsarande Orchestern, som har så mycket musikalier och så litet musik; men vilja dock icke underläta att rätta den misstydning. som Hr Justus (rättvis!) orättvisligen tillåtit sig. — Inaändaren, som föreslog begagnandet af ett bland de härvarande positiven, antager ej, att publiken kan, såsom Hr Justus yttrar, dermed vara belatemw, helst han föreslagit positivets engagerandej blott intill dess Direktör Richter kan törmås att inöfva ny musik; och har han altså dermed endast velat antyda, att ett dylikt instrument är mer amuserande. än Orehesterns gamla trall, och säledes visa den ståndpunkt, hvarpå Orchestern befivner sig, och huru htet den motsvarar publikens billigaste anspråk. — Föröfrigt liafva flera yttrat missnöje derösver, att Musikdirektörn alltför sparsamt utdelar sina möglade musikportioner. samt att han som oftast vänder sig om för att, som det tyckes, ntröna om ynblikens otålighet ej snart skall mana honom att eripa till stråken. Visst är det sant att Åsträngarne kosta pengar; men så är det ock säkert. att det är, gåsom det heter, ähörvarne. som få betala fiolerna — Emedlertid hafra vi förnummitatt det gamla ordspråket: mymötja sijelper, äfven härvid blifvit besannadt; och redan tvenne gangor har lär Richter trakterat med några nya musikstycken, hvarföre ock publiken visat sig tacksam u. atlelat