Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1840, sida 1

hafva upphöjt sig öfver de bestående, ännu lefvande bistoriska makter, och med ögoubliekligt våld bortträngt dessa från sin plats, så måste de omvändt funa sig deri, att dessa på uytt återtaga sin kraft, och förbittrade af det drättmätiga bortträngandet, göra gig gåällande mot det neotoriska oväsendet , hvilken da, i brist af all annan kraft, än den som den nu försvunna nyheten gaf den, blifva till intet, försvinna. så att deras ställe ej mer finnes på jorden. Här var reaktionen på sin plats mot den otidiga revolutionen. Men icke mindre kan reaktionen göra revolutionen nödvändig, och således fullkomligt förskassa sig den rätt, Uvilken den i sig sjelf, säsom väldsamt ingrepp i tingens gång, sabuår. Har nämliven den menskliga egennyttan, med hela sin krampabtiga ansträngumg, arbetat på att tillbakallalla ideens lugna, verldshistoriska gång, har den med all ifver arbetat derpå att förstena andens rörelse i former, hvilkas otillräcklighet och löra!dring redan hafva blifvit tydliga för medvetandet, bar man, med anrändande af tyranni och tvång, sträfvat att verkställa det, som man ej tilltrodde den sak, för hvars framgang man vill arbeta, kraft nog att sjelf verka, så skall väl denna utvärtes makt i någon, proportionsvis läng tid, kunna bibehålla det i sitt våsende föråldrade, så att detta, om äfven i det inre kraft. och liflöst, dock kan bestå, medelst en viss mekanisk makt, som emedelbart slar sin motsats till jorden; men i det vägendtliga har man dock intet uträttat; anden har man dack ej kunnat besegra, ty den är oåÅudligt höjd öfrer all utvertes mukt, allt trang. Den förlorar ej sitt sjelfmedretande och sin seger, ulan samlar, under allt motstand mot dess utveckling och verkliggörande, städse nya krafter, går städse djupare i intensivitet, och utvecklar detta sitt sjelsmedvetande, och denna dess oändliga klarhet skall genom enskilda begäfvade andar uttala sig, och saledes energiskt bemäktiga sig sinnet, liksom med en blixt lisva det, och det afdenna klarket genomträngda foll:medvetandet, istället att ater finna sig i de gitna lagarne och institutionerne och alla deras utvärtes förhållanden, skådar nu i den empiriska verkligheten blott sitt vändliga afstånd och sin motsats, utöfrer bvilken den sjelf redan långesedan kommit, och i visheten derom, att det hestående i sin föråldeiug och siendtlighet mot verldsutvecklingen, icke kan vara grundadt i histörien, ohjektiva makt, utan blott genom tyranniets understöd har hibehallit en tillvaro, heillen den i det inre redan långesedan saknas, och som den ej genom egen förmåga har Lunnat bevara, i denna visshet — skall förbittringen vända sig mot detta och dess organer, som hafva beskyddat och bibehållit det. Då kommer den rättfärdiga domen, historiens egen opartiska vilja, öfver de olydige. — Med rätta bar man kallat den franska rOIUtIöOren ett nödvändigt blodhad. Men denna ktora rerolution har, så vilja vi hoppas, oekså slutat den egentliga raden af revolutioner i den civiliserade verlden, den hade ej blott den nationella; men en ren uvniversal-historisk betydelse och ert allmänt infiytaude, så att de särskilda nationerna icke ejelfva baf öfra genomgå dessa lideker; frukterna allena tillfella de öfriga folken, hvilka derför ej böra dröja att njuta dem. Då man nu hos oss har velat ståmpla det eannt konstitutionella, reformatoriska stråfrandet, ea-om revolutionärt. då kan ett sådant tal räkert blott betraktas , såsom grundadt i en viss obetänksamhet, för att ej såga något rärre, och dermed förenad medvetslöshet om sakernas sanna ställning; på fullt allvar och med eftertanka terde knoppt en sannt loyal man tillåta sig alt yttra sådant; ty då vål ingen kan frånkänna detta siträtvande, deasa förhoppningar en viss Öåtverensstämn-elae med tiden, så bryter man sannerligen stafven Öfver staten, om man anser den för så föråldrad, så främmande tör tiden och dess väsende, att den endast genom resolution skulle kunna tillegna sig det för sin tid mest utmärkande. Genom att betrakta den utveckling vår stat hittils adagalagt, böra vi snarare styrkas i deu förmodan, att reformens våg skall vara tillräcklig, helst några, om också cadast tuppfjät, blifvit tagna derpå. Om man deremot i sitt tal om revolution skulle tänka derpa, att det möjligtvis åsyftas något vidare, än det sem omedelhart ligger i de, i tydliga ord uttalade önskningar. t. e. republikanism, så misstaser man sig såkert; egentliga revolutionårer hafva vi väl ej; hvaremot hår är ingen brist på inskrävkta och förstockade reaktionårer, hvilkas särskilda klasser vi i eu följande artikel vilja vidröra.