Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1840, sida 1

illusion då lätt försvinner. Deraf följer det lugn och den visshet, som karakteriserar reformen, i det den blott angriper det, som i sitt idelösa tillständ redan längesedan är innerligt urhalkadt och förtärdt. så att striden deremot blifver utan buller och bang, segren lätt och hastig. Hafva vi således uppfattat reformens karakter, så skola vi äfven inse, att det för att reformera erfordras ett sinne, hvari den verldshistoriska kraften lefvande rörer sig, hvari menniskoslågtets utvecklingslif kraftpulserar; och att således verkliga reformatorer äro de sannaste historiska. Här bör då den fullkomligaste resignation, det absoluta öfvergifvandet af all egoistisk trångbjertenhet ega rum, på det tanken med frihet måtte röra sig utöfver det individuella Jlifvets skrankor in i det allmänna, historiska. Men denna sakens lugna och säkra gång, hvarmed den från en underordnad och ofullkomlig utvecklingsgrad, stiger till en högre, fullkomligare, blir ofta störd och förvirrad at fremmande, sjelfviska hänsyftningars opakallade inblandning. Deu lugnaevigt framskridande utvecklingen misshagar många enskilda individer, som i denna sakernas gäng, icke se deras föreställningar utvecklale, deras förhoppningar verkliggjorda (mina vägar kro icke edra vägar, och mina tankar icke edra tankar, säger herren), och som dessa deras föreställningar och förhoppningar antingen äro bundna vid det försvunna, öfver hvilket tiden redan utsagt sin dom, eller sväfva obestämdt hån i en inbiilad idealisk framtid, och således i verkligheten endast äro till i vederbörandes egna hufvuden och derigenom äro alldeles ohistoriska, så få deras stråfvande, för att göra dessa lichhaberier gällande i lifvet, karakteren af reaktionära eller rerolutionära. Beoge dessa polariskt motsatta riktningar hafva dock det gemensamt, att de i deras abstraktion fran den nödvändiga historiska utvecklingsgången måste oripa våldsamt i tingens bestående ordning, och de äro saledes, betraktade från denna sida, lika fördömliga; ja, denna inre fråndskap och denna vänentlignet framträder ofta rått släende och handgripligt vid användandet af vissa knep, för att geuomarikra sina afsigter, i bekännelsen af den beryktade jesuitiska reglen, att ändamålet helgar medlet 0. 8. v. Historien frånkänner begge här nämde riktningar all rätt och värde, den ena, emedan den förstenas i en redan försvunnen och Öfrervunnea ntvecklingsgrad och derigenom gör alla framsteg omöjliga, den andra. emedan den godtyckligt upplöser förbindelsen mellan forntid. nutid och framtid, och fordrar en fullkomligt ny skapelse, utan någon sorssarande förbindelse med det redan beståndande. Det sanna i begge dessa riktningar, som de sjelfve hafva blandat med orena och sjelfviska motiver, finnes i reformen, som ej allenast erkånner det inadequata af en, föratenad, en gång för alla afslntad, form af idcen, och derigenom befordrar dennas lyftning till en högre bestämmelse, än den för det bestående inrymmer det. som den afgjorda historiska bestämmelsen eger af värde och betydelse. Men oaktadt dessa bhegge ståndpunkter gent emot reformen, sakna egentliga 1ättigheter, och derför den dom, vi hafva fält öfver dem, i det hela gör sig gållande mot dessa, och de täledes komma att visa sig, Fåsom fullkomligt omotiverade, så kunna de dock i fullt mått ega råitigheter mot hrarandra. Det ena onda kan göra det andra nödvändigt ), för att derigenom åstadkomma jemnvigt. Härigenom får saken ett helt annat utseende. Det kan nämligen hända. att förhållanderna redan åÅro så intras-lade och förderfrade, att en lugn utveckling, en naturlig lösning af svårigheterna har blifvit omöjlig. hvarigenom våldsamma medel — såsom reaktion eller revolution — bafra blifvit nådrändiga till resning i mensklighetens process, Fåsom stormen än ndesÄndig till rensning af den förpestade luftkretsen. Vi vilja betrakta denna nådvåndighet från begge sidor. Det kan tänkas, och har jemsål verkligen intråfrat, att vid en gifven tid, en viss revolutionär eld har gripit hela massan, eller dem i hvilkas händer makten år nedlagd, hvaraf ändamålslösa, blatt i nyhetsbegär och ogrundadt förakt för det bestående grundade anordningar kunna hafva uppstått. Som sådana förändringar eller hvälf. ningar icke härröra från verldslhiistoriendialektiska eller logiska nödvändighet, som det ej är sakens objektiva makt, utan ett subjektivt godtycke och välbehag, som framkallat dem, så måste de nödvränligt sakna inre halt. denna fullhet. denna lifrets nergie, hvilken endast förmår att skänka försäkran m ett varaktigt och fast bestående: det går då med essa anordningar, som med det hus. hvilket är bygdt å sanden och derför störtas af stormen. Säsom aldsamt framtvungne, måste de äfeen våldsamt förvinna; som de sjelfva, genom oberättigade anspråk ) Hören det J förhårdnade conservativa eller t. o. i. reaktionåra!