Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1839, sida 1

Article Image
vudorsaken, gjort allt hvad det kunnat, för att förjaga Snille och Smak från var Teater. Lägger man nu dertill, hvad som under sådane förhållanden af sig sjelf maste följa, de ekonomiska bristerna, hvilka, att vi så må uttrycka Oss, ligga skafötters med de estetiska, så hafva vi i sanning allt hvad som i allmänhet kan sågas om den grund, hvarpå Teaterns obestand hvilar. Derigenom har nu en förbistring i allt uppkommit, som till den grad trängt ög in på pretentionernas omrade, att. på samma gäng som pretentionerna a Teater-Direktionens och sujetternas sida stiga, falla Publikens helt och hället — och förhalliandet blitver saledes i alla slags alseenden bakvändt. Vär dramatiska scens förnämste sujetter äro, å den manliga sidan, Hitr Almlöf. Dahlqvist och YL. Kinmansson — tor att ej nämna Hiv L. Hjortsberg, den störste bland dem alla och som helt nyligen åter tagit engagement, men som högst sällan begagnas — och, a den qvinliga. Fru Hjortsberg , Marsellerna Högyvist och (hurlotte hHicker. H:r Almlöf, hvars enda fält är tragedien, användes merendels i smärre roler på komediens område; och måste således, oxktadt sin ovanliga skadespelaretalang, många gånger göra en mindre lycklig figur. Dertill är dels Direktionen skuld, dels nämnde konstnärs egen olrsigtighet att lata slitpengarna taga lofven af konärasinnet. UI:r Dahlqvists den ende kanske som mtiskt vinnlågger sig om sitt kall, har ännu ej på langt når bunnit den standpunkt, hrartill han otvifvelaktigt en dag skall kommas II:r I.. Kinmansson är visserligen en, hrad man kallar, Åtatiat. men al en beundransvärd utilite: och, i händelse han insjuknade eller på annat sätt blef urstandsatt att spela, kunde knapt nagon pjes gitvas. Fru Hjortsberg, en unug artist med utmärkta anlag för Dramen och Tragedien. hade olyckligtvis råkat få en obetydlig sangröst, hvarföre Direktionen äfven placerade henne på den lyriska scenen, för att ej tala om alla de roler i komedien och vatts derillen hon nödgats ataga sig. Pa sådant sätt har hennes ovanliga förmaga blifvit delad åt alla hall. Dessa ansträngningar hafva emedlertid bidragit att förstöra hennes hälsa: — nu har hon insjuknat och är. till råga pa teatetns elände, troligtvis för alltid förlorad för scenen. Ålamsell Höggvist, i vissa partier, såsom i Shakespeares Ophelia, oöfrerträflelig. utmärker sig likväl isynnerhet tör sin skönhet och elegans i kostymer. Mamsell Ficker börjar nu törst att blifva konstnär. — Den lyriska scenen är. hvad manspersonalet vidkommers; mest vanlottadd. II:rr Linilsstroms och Sällströms lyckliga dagar HÅro förbi. Hir F. fKinmaänsson, bade som konstnär och enskild man lika abtningsvärd. är den ende som skäligen försvarar sin plats såsom bas-angare. II:r Giänther, en ovanligt musikaliskt bildad, från Götheborg hit ankommen, ung mars uppträdade i början under de lyckligaste auspicier: men lofrvar fn mera, brad rosten beträflar, icke serdeles mycket för framtiden. Hans dekl.mation är sann, hans mtonation ren, lians aktion lislig och varm: men rosten, alldeles för svag för större sångpartier, blifver. om vi ej helt och hället bedraga oss, blott passabel i operetten. — Fruntimmerspersonalen åär deremot sadan. som mången teater skulle önska sig. Vi hafea Mamsell Lind. lika förträfflig i sången som i skadespelet: Mamsell IF iderberg. oumbärlig i Gluckoch Mozarts operor: Fru Gelhar i Rossinis, och Fru Enhom, oaktadt såsom aktris högst olycklig. har likväl en röst af stort omfång. mycken styrka och klang. Ålen hvartill kan väl denna fruntimmerspersonal gagna, når å karlsidan ingen finnes ens i aflägsen mon jemngod med den? — Chören år ohjelpligt klen. Dess medlemmar åro nselt lönte och skrika mer ån tillräckligt sor sina otillräckliga löner: — och icke heller vinnlägger sig Direktionen om artt på något sätt remplacefa de utskrikna — åtminstone går det deruti. liksom i allt annat, hövst lamt till Men apropos det lama. så har teatern äfven en balett, hvilken så till vida kan anses för Direktionens sastaste stödjepounbt som det verkligen endast år den. som med händer och fötter arbetar för IJirektionens bästa: men mycket benigt i negativt hänscende finnes äfven der: och skulle vi af hjertat önska, att den balans, som i så ymnigt mätt vidlader Direktionen, vore öfverflyttad på baletten. Man kallar den Kongl. Soöoenska baletten för det tanga kavalleriet, och ethetta med rätta.: Men har då OUcatern inga ljnspunkter? Jo, för att ej uppräkna Ijuskronan, lampraden och ekläreringar vid vissa högtidliga tillfällen, Kongl. Kapellet. som är ganska cål besatt — besatt i en helt annan bemärkelse ån det besatta, som vidlader sjelfva scenen. Dess fel är likväl, att. i förhållande till sängpersonnalen, vara för stark. Staondom kan det visserligen vara rått tjenligt att öfrerrösta hvad som kommer från scenen: men af gammal vana far det I oskyldiga lida med det skyldiga. Hur mången gång hafva vi ej med verklig Åtandagnislan lyssnat fill den öfvergnisslande Orchestern? — Men, ännu pagra frågor: är väl Direktionen skuld till allt det onda. som under närvarande förhallanden vidlåder teatern? Förtjenar Direktionen allt det sadell, hvarmed en och annan tidning, å Publikens vägnar, ansett sig besfogad öfverhölja densamma? — Vi svara: ja, så till vida som det är naAHurligt, att ex Direktion, som tagit vatten öfver hufvudet, också måste I underkasta sig tilltvålningsproceduren; men erkånna i och med detsamma, I att det icke år ett bland de lättaste åligganden att styra en teater, hvars kosa har hvilken annan rigtning som helst, utom den som konsten utviSFar. der spelet dragit sig tran den öppna scenen till bakom kulisserna, ö der kabaler och intriger i alla möjliga kostymer uppföra sina marionettsSpektakler, och der man naturligtsis förgäfves esterletar den harmonie, utom hvilken allt slutligen går ifrån oordning till ruin. Det giftfrö, hvarutur I l allt detta onda skjutit, heter: Demoralisation och var redan utsått för flera år tillbaka. Att upprycka detta onda med dess rot, höfres en starkare hand än den närvarande Dircktionens. H:r Presidenten Westerstrand, som varit den förste Teater-Direktören, men som uu mera dragit sig un

20 februari 1839, sida 1

Thumbnail