Aphorismer. Den Vi-e och Dåren hafva det gemensamt, att aldrig komma i förlågeuhet. ö Menskolöften äro blommor, som för minsta stormvind falla af. Bönen år det kärl, hvarmed vi upphemta lifvets vatten, Verlden tusen laster glömmer: men en svaghet den fördömmer. En lefvande dikt är bättre. ån en död sanning. Den vanliga uppfostran snarare täpper än Öppnar själens porer. Fantasien är lifvets flod, som förer öfver alla grund: Verkligheten dess Ebb, som ofta försätter farkosten på torra backen, der den nyss sörut dansade på krusade böljor. Till Kung Otto, ifrån Nämraod, hvar regent var stor och god. Den som detta bestrider är Rabulist, enligt Servilismens nyaste ordhok. Likasom för barn i räkuing, så göra Nollorna mesta bråk i den barnsliga verlden. Konsten är en koquette: hon lockar många; men belönar få, Det är karakteristiskt, att Engelsmänuen alltid skrifva pronomen Jag (J) med stor bokstaf. Likasom Diamanten blott kan slipas med diamant, så kan tanken också blott förädlas, till återspeglandet af Sanningens rena ljus, genom slipning mot andras tankar. Se der Oppositionens princip. Som den hvita färgen innefattar alla andra färger, så innefattar åfren oskulden alla dygder. Den svarta särgen är deremot brist på all färg, likasom lasten brist på all dygd. — Skilnaden mellan Katholikerna och Lutheranerna år, att de förra förklara goda verk för roten, de senare för frukten af lifrets träd. Likasom det fordras den största styrka i rösten, för att sjunga piano, så fordras jemväl den största styrka i själen, för att lefva piano. — Hvad äro suckar? Försatta våder. Lärokursen är skolans konstitution. Passionen gör själen både blind och döfstum. —— Fjelfmord år feghet. Blott en feg lemnar sin post förr åu han blir aflöst, sager Pythagoras. Man slår i botten på Champagnebuteljen, korken flyger ut, anden uppåt: se der första uppfostringsprincipen. — Konsten är naturens samhällslag, och den likaste bild af Guds och menniskors förhållande till hvarandra; men den får, lika så litet som hvarje annan konstitution, vara endast ett tjockt öfverplagg som, vårdslöst kastadt kriog skuldrorna, döljer formen; den bör tvertom ligga tätt intill den sköna gestalten och förråda alla dess herrliga proportioner, ja, äfven någongång lemna en del obetäckt. Konsten bör, med ett ord, synas såsom sammangjuten, såsom eft med naturen, och vara en genomskinlig slöja öfver bilden i Saes.