Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1839, sida 1

Från Redakt:s Korrespondent. Stockholm, den 14 Februari 1839. Vi hafva här i Stockhohn en Kongl. stor Teater, som om vintrarna tvingar oss att taga hvad den har att erbjuda. — En Kongl. stor Teater — Konglig är den visserligen ännu; men stor — det förefaller oss som om de väldiga epiteterna småningom så gnagit hvarandra, att den sednare, som det tyvärr alltför ofta händt och händer här i verlden, alldeles blifvit utträngd af den förra. Och likväl sprang denna Teater bade Honglig och stor ur den tredje Gustafs hufvud. — Men det mordskott, som sköt denne konstälskande Konung strån verldsteatern, frukta vi, sköt på samma gäng konsten från Kongl. Teatern; ty hvarföre går den så beständigt tillbaka? hvarföre, för att bruka em prosaisk benämning, bär den sig ej? Jo, ingen konstens genins bår den mera på sina vingar, och de nio muserna hafva lernnat detta tempel dödt och ödsligt; ty hvad som der nu mera blott erinrar om fordna alltför snart flydda tider, är dammet från det åldriga, utnötta, skramlande machineriet: och vi äro nästan färdige att bedyra, att den sista laga, som här i Stockholm brann på detta konstens altare, var densamma, som, för flera är sedan, jemnade det Dramatiska Teaterhuset med marken. — Hvad är da vål orsaken till detta tillbakagående? Monne den lägre ståndpunkt, hUvarpå snille och smak nu stödja sig och hvarom desse beundrare af gamla tider ha så mycket att orda? Nej, vi bekänna oss ej till deras antal. oaktadt vi ej heller äro bland dem, som tro att Svenska Akademiens valspråk : Snille och Smak är alldeles så riktigt på sitt ställe. — Hufvodorsaken till Teaterns förfall är densamma, som till så mycket annat teatraliskt i det offentliga lifvet, nemligen: bristfälliga Institutioner och Direktioner. Niå vi dock ej till alla delar vältra skalden på dem, ty en olycka kommer, som man vet, sällan ensam; det finues något som kallas för öde, och hvarom ej lönar mödan vidlyftigt explicera sig, som i en dyster gestalt, under flera är, följt vår Kongl. stora Theater. Detta öde, som merendels visat sig under formen af ständigt förnyade förluster på goda sujetter, har, i förening med den förstnämnda huf