Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1838, sida 1

uppmanas vi. att, i ifrågavarande fall, yttra våra tankar och åsigter. Detta hafva vi redan, ehuru endast styckevis, vid åtskilliga tillfällen gjort, och skola oförtöfvadt återkomma till detta i yttersta grad maktpåliggande ämne. För i dag mäste vi nöja oss med, att, såsom bevis på till hvilket parti vi höra, reproducera följande till det fjortonde Aftonbladet insända artikel, hvilken vi, nästan utan undantag, till hela sitt innehåll gilla och godkänna. i Utdrag af ett bref från G—g. Här förnimmes med glädje, att svenska sjöfarten omsider blifvit föremål för något intresse äfven i hufvudstaden, men då vi besinna ämnets vigt, är det vår oförgripliga tanka, att värman och verksamheten för sjöfartens förkofran ånun på längt när ej motsvarar en billig väntan. Man borde intressera hela pressen för denna fråga, hvilken tyckes hafva till större delen undfallit dess uppmärksamhet. Det duger icke att blott gräla på Rikets Ständer, på Regeringen, på tidningsredaktioner, på köpmän och skeppsredare, ja på hela Sverige, öfver dess i sanning okloka förfarande mot sjöfarten, pa hvars skräf de hjelpis åt att hasta, eller tillåta lastas omärkligt. emedan det skett småningom, en sådan mängd onödiga entraver. under namn af kontroller eller uppmuntringar ät andra näringar m. m., att den gamla skutan nära nog gått i qvaf. särdeles som man ej vårdat sig om att kölhala henne under en hel mansälder. Måtte Sveriges styrelse och representanter Ingnt undersöka landets lokala förhållanden och derefter väga dess olika intressen, samt sålunda göra sig klart begripligt, hvilka böra befrämjas eller åtminstone fredas fran förtryck af andra. Att framkalla en onaturlig näring, är altid skadligt, men att verkställa ett sadant experiment, på en naturlig närings bekosinad, är i högsta grad förderfligt. Hvarje industrigren, som ej kan bestå utan prohibitioner eller höga tullafgifter, reses på handelns och sjöfartens bekostnad. Om man jemför vinsten af en sådan, äfven i fall den har framgång, med förlusten af derigenom minskad handel och sjöfart, så skall man finna, att landet i det hela alltid förlorar derpä. Om dertill lägges. att man måste betala produkten 25. 30, måhända 50 procent högre. än den utländska varan skulle kostat, så blir nationaltärlusten af hvarje sädant såkalladt patriotiskt företag ofantlig. Om, såsom fallet är t. ex. med porslinsfabrikerne, näringen ej kan bestå, oakindt dessa national-uppaffringar, så lär ej kunnabestridas, att ett stort misstag legat till grund för införandet af sådane näringsgrenar i Sverige. ; Många dylika finnas, som ej lemna annat resultat, än s:o en sämre vara; 2:o en dyrare vara; 3:o förlust af inkomsten från en billig tullasgift; 4:0 hinder för handel och sjöfart, ntan någon deremot svarande allmän fördel, Äfven den mest kortsynte lär inse. att Sveriges å millioner menniskor, spridde på en så stor areal, ej räcka till I:o för ett ständigt stigande åkerbruk: 2:o för tillgodogörande af landets rika mineralförråder: 3:0 för en sjöfart. motsvarande dess geografiska läge, dess outtömliga resurser i exportartiklar och skeppsbyggnads-materialier, samt dess behof af ämnen till ett, fullkomlig trygghet beredande. Söförsvar; 1:0 för tillverkande inom landet af alla nödvändigheisoch lyxartiklar. Det är nu mera allmänt erkändt, att små fabriker ej kunna täfla med de stora. och att hufvudvilkoren för de sednares uppkomst äro stor befolkning, betydliga Öfverloppskapitaler, låg ränta. Åger vål Sverige någöt af dessa? — Alla ändringar i ett land äro beroende af handel, och i ett sådant land som Sverige af handel och sjöfart gemensamt. Produktion är ett dödt ting intilldess handeln ger lif deråt. ! År det då välbetänkt, att i Sverige göra handel och sjöfart underordnade äken de onaturligaste industriföretag? Att tvinga åkerbrukare och bergverksidkare betala sina förnödenheter 50 procent för högt till uppehåhande af dessa näringsgrenars usla lif? Bör Sveriges sjöförsvar, som är beroende af handelsflottan, uppeffras för ett inbilladt manufaktur-intresse? Jag säger inbilladt, emedan alla prohibitioner, alla på handeln och sjöfarten hittills till deras förmån lagde band hafva ej förmått att bland det så kallade fabriksintresset skapa sjelfbestånd, mycket mindre rikedom. Orm man uppskattar totala värdet af alla de fabriker i riket, som egentligen ropa örbud, och af all förmögenhet bland deras ågare, så uppgår det säkert icks till fem, nej icke till tre procent af den summa, som Sveriges egentliga naturliga näringar skattat till dem, sedan deras första uppkomst: . Långt ifrån att vilja undertrycka fabriker, önskar jag ifrigt sådane sabrikers framgång, som kunna bestå utan prohibitioner. De dagligen uppkomman