Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1838, sida 1

Ett och Annat om f. d. Konung Gustaf IV Adolph, den historiska Taflan af hans första Lefnads-ar, de om densamma fållde olika Omdömen, och vår Kritik i allmänhet. ANDRA ARTIKELN. Vi slutade vår föregående artikel, rörande detta ämne, med en af Riksrådet Friherre Fredrik Sparre gjord antekning öfver de förhallanden, under hvilka Gustaf den II:de Adolph uppvexte. Vi anhalle, det läsaren ännun en gang täckes taga dem i närmare öfvervägande, och vi äro da fullkomligt öfvertygade om, att han, i likhet med oss, skall finna dem vara af den beskaffenhet, att de kunnat gifva ett skaplynne. vida bättre än Gustaf den II:de Adolphs, en missrigtning. som hvarken kunskaper eller år sedermera måktat förändra. kluru mycket snarare skulle da ej detta blifva fallet med hans, som af naturen var häftigt, stridigt och högmodigt? — Hvad det 17:de arhundradets mest beryktade giftslag, aqua tofana. var för menniskans physiska. det har i alla tider smickret varit för hennes psychiska beståndsdel, och det har ännu icke förlorat en atom af sina förderfliga egenskaper. Hvem skyr och afskyr icke gittblandaren , och hvad är väl smickraren annat än en sadan — och det en af de allraskadligaste; ty blotta umgänget med honom förgiftar, icke kroppen. utan, hvad obotligare är, själen. När det ou icke kan nekas, att smickret utöfrar ett i högsta grad skadligt inflytande äfven på dem, som, genom är, knuskaper och erfarenhet, borde vara någorlunda tryggade deremot: huru mycket förderfligare bör det då icke verka på ett barn — en individ . som endast följer ögonblickets ingifvelse, icke kan skilja det sanaa fran det osanna, hycklaren fran den redlige, det goda från det onda?! Den, som tillfredsställer alla dess böjelser, rättar sig efter dess nycker, berömmer dess upptåg, klandrar andras mot det visade stränghet och öfrerskyler dess fel. han, så dömmer det, är dess verklige vän, och dock kan, i sjoltva verket, ingen vara det mindre än en sadan; ty han undergräfver en grund, på hvilken den kommande dagars stormar trotsande hufvudpelaren, moraliteten. skulle fotas och uppresas. Följderne deraf blifva, så vål för den vilseförde individen sjelf, som för dem, på hvilka han framdeles kan komma att utöfva något inflytande, mer och mindre förderflige — allt efter den, för honom hestämda, framtida verkningskretsens större eller mindre utsträckning. Der är da lätt inse, hvad man äfventyrar med att från barndomen omgifra en konungason med favoriters smickrande tropp , och hvad följder deraf kunna härflyta, så väl för honom sjelf, som för det folk, öfver hvilket han är beståmd att regera. GUStaf den IV:de Adolph, och de olycker, hvilka han, under den korta tiden af 13 år, hopade öfver Sverige, äro oss derpå ett på en gäng talande och varnande bevis. Låt också vara att mycket af detta onda bör tillskrifvas hans egen individnalitef; men så gjorde man ej heller mycket för att förbättra densamma. Ogräset bör utrotas; .de plantor deremot, af hvilka man vill hemta några goda frukter, omhägnas och vårdas, Så lärer oss erfarenheten, med afseende på naturen: så förnuftet och vår religion med afseende på vårt eget inre. Detta tyckes man dock, hvad Gustaf den IV:de Adolphs uppfostran beträffar, icke hafva besinnat. Visserligen sökte Riksrådet Sparre. att, till och med genom aga, 1), qväfva sin discipels onda böjelser ; men dels förstod han icke alltid sjelf att sätta sig i vederbörlig respekt hos sin lärjunge 2), dels utplånades smart de verkningar, 1) Den lärer emedlertid, då den någon gång blifvit använd, icke just hafva varit af det eftertryckligare slaget. tminstone gifver en, för den l5:de Mars 178t i ofvanbemälte Herres dagbok gjord, annotation anledning till denna förmodan. Prinsen hade nemligen bade denna och de nyss föregående dagarne varit så tredsk, stursk och olydig, att guvernören såg si nödsakad till att låta honom få smaka riset. och det rätt allvarsamt i två särskilta omgångar. Prinsen erkände nu, att han felat, och bad om fönatelse; men den satisfaktion gaf han sig dock en stund derefter att försäkra båda sina kavaljerer, Cederfeldt och Stackelberg, det riset ej gjort honom så särdeles hvarken sveda eller ondt. — hvaraf man nogsamt kan döma huru allvarsamt det blifvit appliceradt. Så t. ex. slutar guvernören ett af sina allersomsockersötaste , till Prinsen ställda , bref i följande ordalag: Jag hoppas ock få blifva så Ixcklig och ta —