Jag tackar för detta nya prof af Akademiens tillgifvenhet för mig. Jag skall alltid söka att vara Akademien nyttig, och visa huru mycket jag älskar densamma. I samma mån som han sedermera tillvexte, vexte åfven smickret, hycklet och de junderdåniga slafsinnes-yttringarne. Redan vid sju års ålder behandlade man honom såsom en yngling på fjerton eller sexton år. Till och med fästnings-inspektioner ansågos vid denna tid böra höra till hans sysselsättningar. Detta skulle naturligtvis ännu mera öka hans egenkärlek och befästa honem i de stora tankar, han gjorde sig om sin betydenhet, sitt anseende och sin blifvande makt 5). Han var således, redan vid denna ålder, ett bortskämdt barn, och efter den tiden voro de gamla vanorna icke så lätta att utrota. Också lär man ej heller hafva mycket bemödat sig derom. Längre fram, under förmyndare-regeringen, och äfven sedan han sjelf tillträdt styrelsen , bidrogo flere sammanstötande omständigheter att göra honom misstänksam, hård, frånstötande och despotisk. Detta aflägsnade naturligtvis, så småningom, från honom hans undersåtares kärlek och gjorde honom slutligen olidlig för alla dem som omgåfvo honom. Äfven statsfördraget af är 1789, i kraft hvaraf en endas vilja blef allas lag , hade sin dryga andel i hans slutliga ofärd. I det var gifvet Regenten en makt, som en man med Gustaf den IV:de Adolphs lynne icke var vuxen, att, som sig borde, utöfva. Inga, till sanningens uttalande juridiskt förpligtade, rädgifvare stodo vid hans sida. Ingen press, som kunnat gifva honom upplysning om rätta ställningen i landet, fanns, eller täldes. De, som funno sin uträkning vid att missleda eller bedraga honom med falska underrättelser, voro många ; verkliga vänner deremot hade han få eller inga. Sjelf trodde han sig ega krafter och förmåga nog att allena ordna och leda alla sitt rikes angelägenheter, och när det dock slutligen kom allt omkring. visste han, åtminstone på den sednare tiden, knappast hvad som var att ordna och leda. HUrudana skulle följderne af allt detta blifva? Sådane, som de blefvo: olycklige för den enskilte, olycklige för det Allmänna, och olycklige för honom sjelf. Måtte hans missöde blifva en kraftig och helsosam varning för hvarje innehafvare af Sveriges uråldriga thron! Icke så helt och hållet förgäfves hade då f. d. menniskohataren i S: t Gallen, han, den numera evigt fridälskande innevånaren i slottet Eichhorns grafhvalf, landsflyktingen Gustaf den IH:de Adolph, lefvat, handlat, vilseförts och — felat. ö) Dessa stora tankar om sin varande och blifvande betydenhet hade han redan från sin spädaste barndom hyst, och, då tillfälle dertill gifvits, fordrat att andra skulle visa honom en mot dem svarande uppmärksamhet. Se här ett par exempel derpå: På tredje årsdagen af sin födelse blef han varse, att garderne icke voro klädde till stor-parad, i anledning hvaraf han frågade Drottningen , i hvars rum han då befann sig, hwvarföre soldaterne ej voro granna i dag, på samma sätt som de det voro på mammas dag, hvilket han rätt väl mindes? Drottningen. i högsta grad frapperad öfver en sädan at ett tre års gammalt barn framställd fråga, lät förstå att bon trodde det någon lagt honom densamma i munnen , hvilket dock sedermera upplystes ingalunda vara förhållandet. Det hade tvertom icke ens fallit någon enda menniska in att tänka på, det man borde visa den lille Prinsen en dylik attention på. hans födelsedag. —-— En annan gång hade den unge Aminoff, som uppvaktade vid Prinsens grand couvert, glömt att påtaga sitt hantler. hvilket fel mot etiketten Prinsen genast, oaktadt Aminof stod bakom hans stol; observerade och yttrade sin förtrytelse deröfver till Machtmeister med dessa ord : och lUiltvål är han på vakt hos mig! Vid samma tillfälle föll, bland annat, talet på hvad Prinsen ville blifva. En af kavaljererne, grefve Mörner, framställde då till besvarande af Prinsen flere frågor — bland andra om han ville blifva officer, öfverste. fältmarskalk , Hertig af Södermanland ? men alla dessa blefvo af den tillfrågade besvarade med: Nej!t Derpå frågade Mörner: Hvad vill Prinsen då blifva ? Jag rill bli Kung svarade Gustaf Adolph, Nu erinrade Machtmeister honom om, hvilket ansvar och hvilka skyldigheter som voro förknippade med en så upphöjd plats, till svar hvarå Prinsen yttrade: .a; men då får jag regera öfver hela riket. — Sina kammartjenare tillsporde han ganska ofta i vredesmode, om de icke ihågkommo att han var Kronprins? och en dag utlät han sig om sina karaljerer: Att han nog, när han blef stor en gång , skulle komma ihåg, hvad förtret de hade gjort honom.t En annan gång yttrade han om sin guvernörmed hvars allvarsamma mellankomst man hade hotat houom: Blir haron Sparre ond, skall jag visa jag skall blifva ond igen, och mera bryr jag mig icke derom. Flere sådane exempel på högdragenhet, inbillskhet och egenkärlek utt förtiga.