Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1837, sida 1

THEATER. Vi återsågo med ökad njutning, Söndagen den 19 dennes, OTHELLO; deri H:r Schmuckert nu gaf hufvudrolen. Han sjöng detta parti alltigenom ganska lyckadt, och isynnerhet vilja vi nämna duetten med Jago, der äfver hans spel utmärkte sig genom kraft och sanning. Också hans uppträdande i 3:dje akten, der han med mezza voce sjöng den förberedande monologen till håmndscenen, var af serdeles effekt. Såsom vi förutsatt, hade H:r Forners öfvertagande af Rodrigo gifvit detta parti sin rätta halt, och de öfriga voro alla, isynnerhet M:lle Widemann. längt mera än första gängen, införlifvade med sina partier, så att denna representation visade sällskapet i dess fördelaktigaste ensemble. Detta kunna vi, ty värr! icke såga om Tisdagsspektaklet Dow JUAN, som långe varit motsedd af publikens väntan, och gafs för fullt hus. Vi förstå väl härmed icke egentligen H:r Schmuckerts gästrol i Don Juans parti, men äfven han hade icke uppfattat det, såsom man haft skäl att hoppas, synnerligast i slutscenerna. Visserligen var hans spel så illa som möjligt understödt af Leporellos, (H:r Hanstein), ty utom det, att detta parti otvifvelaktigt är ämnadt åt en basist, och H:r Hanstein deremot är tenor, var han ock så hes, att man ej förstod hvarken hans ord eller toner. Oaktadt H:r Steinbeck spelte och sjöng sin Mazetto på det nåjaktigaste. hade vi hellre sett, om dessa Herr utbytt sina roler mot hvarandras, så att Leporellos, såsom den betydligaste deraf, tillfallit H:r Steinbeck. D. Octavios parti är ett högst otacksamt, och dess enda bättre moment, arian i 3:dje akten. förselades af H:r Forner genom ett alltför langsamt tempo, som hvarje sångare gerna undviker, emedan den ännu mera försvåras deraf: han har för aftonen icke uppfyllt vär väntan. Donna Anna, Mille Midemann, skall man alltid höra med nöje 3 dock sjöng hon icke med den säkerhet man lofvat sig af ett parti, som icke mera är nytt för henne. För M:lle Greenberg, såsom Donna Eluri ra. var det en verklig olycksdag. Redan i sin första aria hade hon så förstämt alla öron och sinnen att allt det öfriga gjorde samma bedröfliga intryck af disharmonie och man beklagade både henne och den misshandlade herrliga mnsiken. Fru Heusser var i Zerlines rol en af aftonens behagligaste företeelser, ehuru vi bade önskat, att hon med all den lättsinnighet och det landtliga koketteri den innefattar, icke så alldeles förlorat gentillessen ur siate i scenerna med Don Juan, der färgerna redan i sig sjelf äro nog starka. — Vid denna öfversigt af det hela finna vi oss således ganska litet tillfredeställda, hvilket gör oss så mycket mera ondt, som denna opera är en bland dem, hvilka Hensserska sällskapet, med något mera använd flit och uppmärksamhet för det sköna mästerverket, borde kunna gifva en större fulländning.