det kanske det föremal, som hon framställer? Men hvar och en af hennes systrar är härutinnan underkastad samma censur. Alltså måhända det, att menniskor utöfva henne på sig sjelfva? Men samma förkastelse träffade då t. ex. sångaren, hvilken ju äfvenledes är både konstnär och konstens föremål. Men beståmdare säger man : Skådespelaren leker ju offentligen med sin persou, han gifver skenet som sanning; han gifver sig sjelf till pris och är sjelf den förkroppsligade osanningen. Vill man härpå grunda sin dom , så skilje man blott först konsten betraktad i och för sig sjelf, och den person som åt densamma sig egnar. Sant år väl, att Skådespelare-konsten vore i sig sjelf förkastlig, om hon alldeles icke kunde utöfvas, med mindre ån att personagerne verkligen vore osanna. Men det är ju redan på en Marionett-theater ; icke händelsen. För öfrigt är ju samma skillnad mellan den äkta Skadespelaren och Pajazo, som emellan den offentliga Talaren och Torgskräflan. Ållt beror sålunda på den frågan, om det är en lögn d. ä. en inre osanning, då en personage om sig bekänner, att han föreställer en annan person, än den han verkligen år. Oeh denua fråga kan man dock icke bejaka, utan att motsåga sig sjelf. Ty säger icke den sannt om sig, hvilken säger, att han nu föreställer en annan person, än ban verkligen är; skådespelaren gifver sig ut för det han verkligen är, för en skådespelare, så snart han uppträder på scenen. Också är han äfven sa sann, som hvar och en annan som utgifver sig för det han är, och ofta ännu sannare än t. ex. den predikant, hvilken i templet uppträder som en hycklande bättrings-predikant. men hvilkens lefnad Nar i den mest stötande motsats med hans lära. Exempel på dylik person åro thyvärr icke ohörda. — Hvem kan för hypokrisie tillvita den glada sällskapsmannen, som mimiskt berättar något. Den som detta kan, kunde ock för sannua fel beskylla en moder, hvilken för sitt barn visar bilder af djur och dervid efterhärmar dessas låten. Fran skädespels-diktaren till dem som piesen utföra, är blott en graduell ölvergång: skalden måste helt försätta sig i dessa Sednares personer, när han digtar en piece, och actören utför den sedan som äkta konstnär, när han läter skaldens genius helt och hållet tala utur sig. Hvarje poet är, idealiskt betraktad, en mimisk konstnär: Lyrikern rörer sig väl inom sin känsla, men han framställer dock dermed sitt eget Inre till beskådande, och Fabel-digtaren gör det ännu mer. Hvad utgör då skillnaden mellan skalden och den som deklamerar hans digter, eller utförer dem på skadebanan? Väsentlig är skillnaden icke, utom den, att denne framställer sin yttre person till äskadande, objectiviserande den dramatiska skaldens idfer. Kan han detta med bevarande af sin egen character, och vet ban dervid att bevara sitt menniskovärde, så kan man väl icke förevita hans konst nägot osedligt, och alltså om denna icke såga, att hon i sig strider mot christendomen. Det måste alltså gisvas något helt annat, hvarpå oviljan mot theatern hos så många christna ifrån äldsta tider till de senaste grundar sig. Och skulle icke detta ligga i detta medvetande, som characteriserar den sant Christne? Just nemligen i den rätta sjelfkånn-domen, med hvilken vi djupare blicka i värt inre, och inse i hvilket förhållande vi stå till vår sinliga natur. Den strångare dömmande Christne kan icke underlåta, att såväl mot åskådarne som mot shådespelaren (ingalunda mot den Sköna Konsten sjelf) hysa mången betänklighet. Ty de, hvilka uppträda på scenen, måste ju bringas i frestelse till fåfänga, till lek med sitt hjerta, och till en characters-löshet, hvilker frestelse menniskan af naturlig kraft icke förmår besegra, och i hvilken det är ett stort fel att begifva sig : ett fel, som man begår mot sig sjelf, värre än den förvägnaste lindansares; det må ock vara, att hon står fast och högt öfver massan i dygd och värde. Vi vilja dermed icke bestrida, att det verkhgen gifvits sådane skådespelare. men vi kunna icke i allmänhet undertrycka våra betänkligheter, och näppeligen vänta oss ett sådant sjelfförtroende af en Christen, hvarföre ock ingen allvarlig Christen , som eger full sjelfkännedom, skall vilja se sitt barn på skadebanan. Logernes och Parterrens befolkning äro i icke mindre fara, ja kanske i en ännu större, dels för sinlighetens uppretning. dels ock för hypokrisie. Ty än försänkas de i phantasiens och de yttre sinnenas förlnstelser. än svärma de omkring med moraliska känstor, och hafva dermed i förbättring intet vunnit. Ty de veta väl. att de icke ega den eller den character, som de på scenen se utvecklad, men de mena att den moraliskt dåliga, som de med vederrilja betrakta, är vida skiljd från deras ecenm samt att den ädlare, som behagar dem, år med deras likstämmigast, ja till och med identisk med deras egen. Och så blifver den sedespegel (så har man kallat Theatern) en trollspegel för sjelfbedrägeriet och det innerligaste hyckleri. Detta torde dock mest vara fallet med Tragedien, men mindst med Comed!en, hvilken verkar mindre skadligt derigenom, att man i den får rätt hjertligt skratta öfver menniskors dårskaper. Äfven en Socrates öfvervarade Aristophanes lustspel, ehurn han icke undgick satiren. Men deri visar sig ju den andra dåliga sida hos äfven de dramatiska spelen, ty mot en Socrates, hvilken står upp och presenterar sig sjelf. se tusende med skadeglädje, och sällan finner rätta mannen sig träffad. Kortligen, menniskohjertats sanna beskaffenhet, hvilken väl ingen så djupt känner, som den rätte Christne, tillåter icke gerna besöka Theatern. Också gå menniskorne efter alla de vackra känslorne icke just bättre ut, än de gingo in. Förhänget faller, borta äro de ädla rörelserna och föresatserna; hemåt vänder hårdheten, njutningsbegäret, bedrägeriet, dåligheten Åc. blott mera förökade. Ingenstädes se vi de utlofrade frukterne af denna prisade sedeskola. Att emellertid en Christen någon gäng kan tillåta sig besöka Theatern, ja till och med i en vänskapskrets sjelf uppträda, följer derutaf, att det kan ske med all uppmerksamhet på sig sjelf och med den vaksamhet, som bjuder honom uteblifva, så vida han ser något, om än så litet, oudt uppstå uti hjertat. Han skall derned förhålla sig, såsom vid läsandet af dramatiska verk, hvilket blott gradris verkar svagare än åskådandet: hvarvid dock eftertankan är en motvigt, lå sinligheten icke kan bestickas af synsinnet, som just hår utöfvar dess förföriska makt, och i allmänhet mest upplifvas af sjelfva actionen. Läsningen tf dramatiska verk, t. ex. Schillers och Shakespears kunna utan tvifvel bilda själen, allenast hon vet fasthålla sig i den friare rigtningen till det Sköna. Den sköna konstens renare magt, hvilken här är verksam, visar sig mest vid Operan i contrast med Theatern. Ty hon vill blott höras och ses, hon vill bestorma alla sinnes-njutningens portar, för att helt bemäktiga sig åskådaren: om man deremot läser en opera, utan att höra Sirensången och utan att se le magiska gestalterne, nuru snart kastar man icke boken ifrån sig! — För ösrigt förstås af sig sjelft, att allt osedligt måste vara bannlyst från Theaterpoesien , och att det Heliga aldrig må blifva föremål för densamma, emedan 2 — AL