Dagens Nyheter – 14 december 1874, sida 1

sköt sålunda ned den igen från bålkongen, men sedan låtsade hon icke märka den, och slutligen tog hon upp den. En eller två gånger svarade hon till och med på mina frågor; men likasom brydd öfver sin dristighet, förskräckt för ljudet ef sin egen röst, drog hön sig nästan genast tillbaka, och hennes ord liknade snarare blixten, som gör natten mörkare, än morgonrodzaden, som föregår dagen. — Och så fortfor saken att stå...? frågade don Fern:nd. — Ända till dess hennes far erhöll order från konungen att komma till Granada? — Åh, sackars don Ramiro! sade Fernand leende. Sålunda fann ni en morgon huset i Malaga stängdt alldeles såsom huset i Toledo? — Nej, visst icke! Denna gång var hon nog vänlig att underrätta mig både om den för afresan bestämda timmen och äfven om den väg, som de ämnade tsga; hvadan jag beslöt att resa i förväg, i stället för att följa efter dem. Härigsnomvann jag en stor för del: på hvarje ställe, der hon komme att stanva, kunde jag genom på förhand vidtagna anordvivgar göra mig påmind hos henne; jag kunde sti illa så till, att hvarje rum, hvari hon komme at uppehålla sig för någon stund under färden, skulle tala till henne om mig. Med ett ord jag blef hennes Courrier damour.