Dagens Nyheter – 3 december 1874, sida 2

(Insäadt.) Baptismen och äktenskapet. Att eluta af en i tidningarne meddelad underrättelse från Upsala, tyckas baptisterna slutligen vara betänkta på att begära statsligt garanterad församlingsrätt. Man kunde nästan ha lust att beklaga denna undfallenhet för en lag, som, i det den ålägger disgenterförsamlingarnes föreståndare att ställa sig vederbörandes för framtiden möjliga, men hvarken till antal eller beskaff-nhet tillräckligt förklarade reqvisitioner och befallningar till efterrättelse, också gör församlingarne sjelfva beroende af ett föga beräkneligt godtycke. Vid baptisternags särskiljande trossatser i öfrigt, i förhållande till statekyrkans eller andra sekters, fästa vi oss icke särdeles, icko en gång vid den hufvuddogm rörande dopet, hvilken gifvit baptismen dess namn. De flesta menniskor torde nemligen icko blott i barnaåren, utan vida längre eller till och med under hela sin lefnad befinnas eller förblifva ur stånd att sjelfstävdigt välja mellan kyrkor och sekter eller olika religioners satser och bruk. Få torde de vara, som icke bestämmas af intryck och omgifningar från barndomen, eller som förmå pröfva andarne inom främmande bekännelser, eller som ena kunna tillräckligt begrunda gin ärfda eller. från barndomen på ett eller annat sätt inlärda. Likasom kristendomen i vidsträcktare, så har dessutom äfven baptismen i trävgre mening sönderfallit i en fruktansvärd mängd partier, med understundom nog egzendom.iga, mer eller mindre aktningseller anmärkniogsvärda åtskilnader. Men genom fortfarande och ihärdig, om än blott passiv strid mot konfirmat:onen och våra äktenskapslagar och genom att sålunda hålla intresset vaket kunde den svenska baptismen så småningom föranleda eller framtvinga en väl behöflig förnuftigsare religionslagstiftning, åtminstone i dessa stycken. Ty om det sätt, på hvilket vår statskyrka låter nyfödda barn förbinda sig till symbolum apostolicum och treenighetsläran eller anser sig behöfva binda trettontill femtonåringar genom konfirmationen, vittnar om allt annat än kristendomens beprisade förmåga att segra medelst sin inneboende sanning allena, så vittaa ock de lagar och samhällsförhållanden, genom hvilka man betviogar de fullväxta och äldre, om allting annat än den aktning för andras öfvertygelse som tiden fordrar, eller den menniskokärlek hvilken kyrkan predikar och af hvilken hon berömmer sig, men i fråga om hvilken hon frånkänner andra och förbehåller sig sjelf all rätt. Men fördomen är mäktig, Dutär med enfaldens och okunnighetens hjelp, som religionens tjenare gjort sig till religionens herrar och kyrkan vetat att efter hand af hvarje vigtig tilldragelse i samhällenas eller individernas lif taga sig anledning till eller bilda en kyrklig eller presterlig förrättning och sålunda slå under sig menniskornas samveten och allt deras lefverne. När det derför he ter, att äktenskapet är af Gud sjelf iustiftadt, gå låter man detta gälla mindre om äktenskapet såsom mensklig-naturlig förening än om äktenskapet såsom kyrklig ceremoni, likasom hade Gud författat doa statskyrkliga messordningen eller handboken. Det är saunt, att genom tillvaron af de båda könen kan Gud sägas ha stiftat äktenskapet såsom sinlig förening; men dees betydelse i öfrigt har fått blifva beroende af den menskliga utvecklingen, af naturliga och sociala förhållanden, af de andliga och moraliska egenskaper och förmögenheter, i hvilkas tillvaro också ligger en gudomlig befallning om deras tillgodogörsnde och utveckling. De naturliga förhållundena få dessutom af samhäliet och civilisationen en mångfaldigt anvan betydelse än inaturtillståndet. Att samhället äfven med afseends på äktenskapet och af detsamma härflytende avsvareeller ekyddsoch arfselier andra förhållanden måste betinga sig vissa formaliteter och garantier, det är naturligt. Men lika litet som fur konfirmationen, lika livet lär statskyrkan kunna åberopa några speciela gudsvud för sin brudvigsel och dithörande ceremonier. Sjelfva Bezelter, i det han förmenar, att under kristendomens första århundraden en prest fogads brudparet tillhopa, medgifver belt oförbehållsamt, att sådant var icke af Gud anbeofaldt eller ovilkorligen nödvändigt. Han kallar det tvärtom vid dess rätta namn; en menniskostadga, hvilken under somliga tider iakttogs, under andra icke. Vikomma för öfrigt ihåg, huru betydelsen af både pregt och kyrka förändrats sedan de tidernas presbyteriala och primitiva förhållanden inom kristendomen. Af vigt för vårt ämne blir emellertid, att äfven enligt nyssnämda suktoritets medgifrvande äktenskapet, i sin särskilda betydelse af kyrklig akt eller presterlig förrättning, lika litet är en Guds stiftelse gom det hufvudens sammanlutande, hvilket i sin tid ansågs tillböra den heliga akten och på författningsenlig väg afskoffades år 1693, eller det springande upp i brudsängen, hvilket med tiden befanns förargligt och för gammalt tolk farligt, eller det presterliga psalmsjungande m. m., som egde rum vid brudparets sänggående o. s. v. TFT Lol er. Kakan IE