Dagens Nyheter – 3 december 1874, sida 2

vitag en, efter nuvarande både civila och kyrkliga lagars begrepp, oäkta och oloflig härstamning från idel naturliga söner och döttrar, huru öfvertygsde än desses föräldrar och deras samtida voro om äktenskapots helgd, äfven utan pre:terlig inblandning. Till skam för menskligt förnuft och mensklig känsla, men i full öfverensstämmelse med den kyrkliga läran om arfsyoden, fingo mördade oäkta barn i början af reformationen icke begrafvas i kyrkogård, och ännu enligt 1686 åra kyrkolag skola sådana barn läggas afsides å kyrkogården, likasom hsde de sjelfva ansvaret för både sin börd och sitt mördande. Men å andra sidan måste på goda grunder antagas, att här i Sverige icke blott under katolska tiden, utan äfven efter reformationen den presterliga vigseln icke brukats eller icke alltid ansetts nödvändig. Och länge ansågos äfven inom katolicismen de kyrkliga ceremonierna icke eller mindre nödiga för äktenskapets borgerliga giltighet. Om någontiog bevisar mångtydigheten utaf eller motsägelserna uti den särskilda uppenbarelse, hvilken hvartenda ett af de otaliga kristna religionspartierna anser sig allena, till evig förteppelso för annorlunda troende, kunna rätt tyda, så är dot de olika åsigterna af de högvigtiga salighetsmedlens, sakramenternas, icke blott betydelse, utan till och med antal. Inom katolicismen har äktenskapet blifvit ett sakrament, inom protestantismen icke. Sådant hindrar icke att föreställningen inom den senare kan vara lika kstolsk som dogmen ivom den förra, och sålunda i detta, som i många andra fall, göra åtskilnaden mellan båda till sken och namn mera än till sak och verklighet. Hängde man icke äfven hos oss alltför myc ket fast vid föreställningen om presten såsom medlare, så skulle man i vida större omtattning våga adressera sig till Gud, äfven utar presterligt biträde. Förläoade man icke äfven hos oss äktenskapet alltför mycket betydelsen af ett sakrament, så ekulle man inse, att äfven det borgerliga eller civiläktenskapet kan blifva en helig och högtidlig förbindelse. I äktenskapets uppfattning såsom ceremoni tappar man nu uuderstundom bort dess betydelse i öfrigt och låter den kyrkliga garantien ersätta pligtuppfyllelsen. Det konfessionel!a bandet blir hufvudsak, icke pligten. Ändamålet blir i första hand, likasom det tyckes vara i fråga om dopet och konfirmationen, att försäkra kyrkan om varanda och biifvande medlemmar. Individen och det borgerliga geamhället blifva ändamål endast och allenast i och genom kyrkan eller för dess skull. Någon mensklighetens utveckling på grund af trons och tankens frihet erkännes icke af kyrkan. Den ena skall vinnas, den andra befordras endast i samma mån, som man vet att från kyrkan återtaga de rättigheter, hvilka i aiseende på menshklig sammanlefnad och växande slägtens fostran tillkomma det borgerliga samhället, icke presta dömet. INT le dre. bru FIND gr VR NANNE JT ta REN RAND VN dk VR VRAK NR