Dagens Nyheter – 3 december 1874, sida 2

tar, o min broder! sade Ginesta, i det hon upplyftade hufvudet och betrak ade don Carlos med ett obezkrifligt leende af glädje och hängifvenhet. — Om det första af dessa vilkor vore, att du skall åergifva mig denna ring, att du skall tillintetgöra detts pergament, att du genom den förfärligaste ed skall förbinda dig att aldrig för någon omrala den kuogliga börd, för hvilken inga andra bevis finnas än just ringen och pergamentet? — BSire, svsrsde den unga flickan, ringen har i reden på ert finger; behåll den. Pergamentet har ni i er hand, rif sönder det. Och förestifra sedsn eden för mig; jeg är beredd att sflägga den. Hviket är det andra vilkoret? En blixt framsköt ur koouogens ögon, som dock gensst å er blefvo lika dunkik och kalla som nyss. — Det är brukligt bland oss, religionens högste väktae, fortfor don Car!os, att när vi benåda någon sor syndare från det timliga straff, som rättelig n borde drabba honom, sker det med vilkor att någoa renhjertad varelse, som kan utverka hens förlåtelse äfven af himmelen, skall inviga sitt lif till att vid Herrens altsre bedja om hans sjä!g frälsning. Känner du någon ren och osky!dig menniska, som är böjd för att egna rig åt klosterlifvet, afs å från verlden och bedja dag och natt till Herren Jesus, att han måtte