Dagens Nyheter – 3 december 1874, sida 1

Sex procent! i London är en notis, som ögonblickligen telegraferas så långt telegrafnätet räcker och sedermera fortplantas med all den hastighet ångan förmår åstadkomma, Det är den engelska penningmarknadens stora betydelse som vållar att den jemförelsevis lilla Englands banks gällande diskonto gifver anledning till så många funderingar, när en ovanligt hög diskontosats blifvit bestämd. Nu har under några år Englands bank varit det enda kreditupplaget i Europa för guld. Visserligen har denna ädla metall funnits på många andra ställen, men ingenstädes utom i London har man kunnat påräkna att vid en gifven tid erhålla en större qvantitet deraf. Frankrikes bank har sina förråd af ädla metaller fyllda, men tvångskursen på Frankrikes banks sedlar har ännu icke genom lag blifvit undanröjd. Väl har styrelsen öfver den banken med sällspord skicklighet förstått att upprätthålla banksedlarnes anseende, men den har likväl ännu icke återgifvit Frankrikes bank den ställning, som banken hade före kriget, ty då var äfven den en upplagsplats för de ädla metaller, af hvilka allmänna rörelsen icke hade behof. Sedan kriget har guldmyntreformen begynt i Tyskland. Med stora häftyg och en ovanlig energi har. man gripit verket an, men det är möjligt att, oaktadt all den lärdom och de stora finansiella insigter, som der stodo till buds, man icke har tagit nog hänsyn till den gamla bekanta satsen attett dåligt mynt förtränger ett bättre ur rörelsen,. Med kännedom om detta erfarenhetsrön inses lätt att det möter ganska stora svårigheter att medelst ett bättre mynt ur rörelsen förtränga ett sämre. Det är denna uppgift, som är Tysklands. Väldiga försök att genomföra densamma hafva blifvit gjorda, utan att krönas med synnerlig framgång. Visserligen hafva betydliga qvantiteter silfverblifvit dragna ur rörelsen och sålda i London, men icke desto mindre har det visat sig att det nya guldmyntet, så snart det blifvit lössläppt, också tagit till flykten och, besynnerligt nog, till. Frankrike. Man vore frestad tro att de franska milliarderna, som tyskarne erhöllo, längtade hem till sitt land igen. Men uti den kalla myntpolitiken få inga sympatetiska känslor regera, ty der är de lugna beräkningarnes välde obestridt. Så mycket torde man emellertid hafva klart för sig att om Tyskland under sitt försvarskrig hade, jemte Elsass och Lothringen, tagit med sig hem det franska frankräknesättet med guld till myntfot och uti fredstraktaten insatt en punkt att Frankrike skolat öfvergifva silfvermyntfoten, så skulle Tyskland sett sina fördelar väl till godo och besparat sig och andra mycket kif om myntstyckena. Som sakerna nu förhålla sig, torde den underrättelse, som för några dagar sedan ingick, att preussiska banken höjt sitt diskonto till sex procent, i förening med den uppgift, hvarmed denna uppsats börjades, att Englands bank höjt sitt diskonto till samma siffra, egenthgen betyda att de begge stora institutionerna söka mot