Dagens Nyheter – 1 december 1874, sida 2

nans bild; och midt emot denna hängde på andra sidan de två porträtterna. — Mitt barn, sade hon, det äv möjligt, att du ea dag kan komma att behöfva söka en fristad i skogen. Denna håla är otilgänglig för hvarje förföljare; yppa sldrig dess tillvaro för någon menniska på jorden, eho det vara månde! Hvem vet, för hvilka förföljelser du kan komma att bli w satt? Denna håla är för dig lifvet; den är mera än lifvet, den är friheten! , Vi tillbragte natten i hålan. Följande dagen återvände vi till vår boning, det nuvarande värdshuset. Men usder hemvägen såg jag act min mor gck med långssmmöre och mindre säkra steg äa vanligt; ett par eller tre gåsger satte hon sig, och för hvarje gång hon drog mig till sig, för hv.je gåog tryckte hon mig intill sitt bjerta. För hvarje kyss, för hvarje omfamning blef jag allt sorgsnare, och tårarne trängde sig fram i mina ögon alltmera oemotståndligt; ty mot min vilja återgingo mina tankar till den dag, då min far blek och sjuk visade sig ill häst utavför slottet i Burgos och tryckte mig till sitt bröst samt kallade mig för första gången, gedan mitt först ånd hunnit vakna, för sitt barn. Min aning bedrog mig icke. Dagen efter den, då mina mor fört mig till hålen, måste hon intaga sängen. Och ifrån och med den stund, då detta skedde