Dagens Nyheter – 19 november 1874, sida 2

OKOUYSPIUOT. Salteadorer, ziguenerskan ock geten tillryggalade i dennas riktning ungefär fomhundra steg. Men piötsligt stannade geten, reste sig upp på bakbenen, vädrade i luften och syntes obeslutsam. — Nås, Maza, huru är det? frågade den unga flickan. Geten skakade på hufvudet, likasom hade hon förstått hennes fråga, och bräkte som om hon velat svara depå. Saiteadoren lyssnade och andades djupt, för att riktigt kunna bedöma beskaffenheten af den !uft, som omgaf dem. Redan var det så mörkt som det kan bli i Spanien uader en vacker sommarnatt. — Dot tyckes mig, szde Saltesdoren, gom om jag hörde samma sprakande och kände samma röklukt som nycs. Skulie vi ha misstagit oss om vägen och i stället för att undfly elden närmat oss den? — Eden var der, yttrade Gineata, i det hon pekade åt vester, och vi ha aflägsnat oss derifrån i en så rak linis som möjligt, — Ar du säker derom? — Se der ha vi den stjerna, som man kallar Oxena öga; den var nyss och är ännu