Dagens Nyheter – 19 november 1874, sida 2

finnas mellan denna bild och Veronikabilden, och tydligt är att ursprunget till den senare är att göka i den förra. I alla händelser hafva vi i den förra en bild, hvars ursprung kan spåras tillbaka till 550. Äfven örverensstämmer den med Lentuli beskrifning. Den bär dock ej något spår af lidande och är tydligen en urbild till de framställningar af Kristus, som föreställa honom i hans majestät. Tal. ingick härpå i en närmare granskning af Veronikabilden, som vi här ej hafva utrymme att närmare följa, och tillade att man har en berättelse om en ännu äldre Kristusbild i den sg. k. statyn i Cesarea, som en qvinna, hvilken af Kristus blifvit helad för blodgång, af tacksamhet skulle låtit resa utanför sitt hus. Det är dock ej egentligen en staty, utan en grupp, föreställande en knäfallande qvinna, gom bedjande sträcker upp sina händer till en framför henne stående man. Denna staty säger sig kyrkofadren Eusebius hafva sett; men om han verkligen trodde den vara en bild af Kristus, är en annan fråga, och föga sannolikt. Ty från denna tid förekomma liknande bilder i mängd, i synnerhet på mynt, och föreställa de provinser under gestalten af knäböjande qvinnor inför den segrande imperatorn. Inskriptionen, på bilden i Cosarea (sannolikt ställd till Hadrianus, hvilken furste bilden förmodligen föreställer) kunde dock möjligen misstydas på Kristus, och om man härtill lägger att vid den hatade Hadriani död hufvudet på bilden utbyttes mot det af Antoninus Pius, som har en slående likhet med Abgarusbilden, är misstagets uppkomst lätt förklarad. Kejsarstatyerna voro nemligen så inrättade, att hufvudet satt löst och kunde aftagas och ombytas. Abgarusbilden framställer Kristus, som förut sades, i hans majestät. Då man i Byzanz allt mera började i bilder af Kristus söka framhålla detta majestät, sökte man dragen dertill i Phidias odödliga bild, och sålunda kom äfven den gamle Zevs att delvis stå som modell för Kristus. Men den intressantaste bilden återstår oss ännu att omnämna. Ireneus, död år 220 e. Kr., berättar att gnostikerna hade bilder af Kristus, förfärdigade af guld oeh silfver, som Pilatus låtit göra. Sannolikt var det en sådan bild gom Alexander Severus hade och lät uppsätta bland bilderna af vise och store män. Eusebiug, som äfven omnämner dessa bilder, säger att man ej kan undra öfver att hedningarne göra bilder af sådana, som gjort sig förtjente af menniskorna som frälsare ; det är så deras ged. Med frälsare hänsyftas här på de många gudar, som i de optiska hymnerna förekomma. Alla dessa bilder äro dock nu försvunna, med undantag af en, funnen tillsammans med gnostiska gemmer, och af hvilkea tal. visade en teckning. Hufvudet bär på sin bjessa något som man velat anse vara en törnekrona, men vid nogare påseende befinnes det vara ekblad med en lyra i midten. Några strålar på sidan om hufvudet likna åskviggar. Omkring bröstet bär bilden ett panterskinn! Ansigtet är af en död, med slutna ögon: Med-ett ord, det är en Dionysos bild. Men jemföres den med krucifixbilderna från medeltiden, finna vi en slående likhet och äfven här hafva vi att söka ursprunget till Kristusbilden. Tal visade derefter tvenne Kristusbilder från renaissancens period jemte en mellan dem stående Dionysosbild, funnen i Pompeji, 200 år Bedan de förra fullbordades. Alla buro de en slående likhet. Hvadan detta? Hvad vidare bevis är af nöden att skönhetssinnet är ett, och att menniskan, hvilken religion hon än tillhör, dock söker den. eviga sanningen?