Dagens Nyheter – 18 november 1874, sida 2

råg att allt förblef stilla och tyst omkring honom, kastade ban sin kappa på marken och lade sig sjelf ned derpå för att hviia. Ginesta kom fram och setts sig bradvid honom. Fernand betraktade henne med en outsäglig ömhbat; den lilla ziguenerskan hade ensam förblifvit honom. trogen. Ginerta smålog mildt, ..; I detta lbende låg ett löfte om evig höngifvenhet. Fernand sträckte ut sin arm och drog den unga flickans hufeud intil Big, hvarefter han trekte en kyss på hennes panna. I det ögonblick, då Salteadorens läppar vidrörde Ginestas panna, uppgaf hon ett rop, hvari nästan liks mycken smärta som glädje blandade sige Det var den första ömhetsbetygelse, hon någonsia fått mottaga afFernand. Under några sekunder förblefvo, hennes ögon tilislutna; bufvudet hade sjunkit till baka met ekens knöliga stam, munnen var öppen, bröstet andades icke, det såg utsom vore hon afsvimmad. Den unge: mannen blickade på henne, i början med förvåning, men dereftör med ord. Slutligen sade har i mild, bjertiig ton: — Ginesta! Ziguenerskan upplyfiade hufvudet, lik ett bern som af gin mors röst väckes ur sömnes; hon öppnade långsamt sina vackra ögop, och