Dagens Nyheter – 14 november 1874, sida 2

— Ån ni, sennor, hvem är ni? — Jag är don Inigo Velasco af Haro. Den unge mannen aftog genast sin filthatt och kastade den långt ifrån sig. — Ursäkta mig, sade han; jag har behållit batten på hufvudet, men jag är icke grand af Spanien, — Jag är icke heller konungen, svarade don Inigo leende. — Nej, men er börd är lika ädel som konungens. — Ni känner mig då? frågade don Inigo. — Jag har hört er omtalas tusen gånger af min far. — Jaså, er far känner mig? — Han har sagt mig vid många tillfällen, att han hade den äran, — Er fars namn, upge man? — Ja, ja, inföll donna Flor; hang nama! hans namn! — Ack! sennor, svarade banditen med ett uttryck af djup melankoli, det kan icke vara någon glädje eller någon heder för min far, att en sådan man som jag uppgifver såsom sitt namnet på en gammal spensk familj, som icke har en enda droppe moriskt blod i sina ådror; fordra derför ej att jag skall lägga donna sorg och vanära till den sorg och vanära, jog redan tillskyndat honom, — Han har rätt, min får! utropade lifligt den vga flickan.