Dagens Nyheter – 14 november 1874, sida 2

Hungl. Operan. Den mycket omtalte och länge väntade tenoren, hr Henrik Wessberg, har nu uppenbarat sig i Alfredos skepnad. Alfredo är, såsom mången vet, Violettas älskare, och Violetta ingen annan än la Traviata, sjelf en hufvudperson uti operan af samma namn. Båda dessa roller äro rätt svåra och icke allenast fordra utmärkta artister, utan dessa måste ock beherrska just denna genre. Stycket är till följd af sin utgång en tragedi, men utan tragisk lyftning och storhet, Tonen tillhör mera den sentimentala dramen, som vanligen har lycklig utgång, och lätt är det icke att brioga enhet i dessa skilda elementer och synnerligast att lyfta intresset för denna hvardagshistoria till poetisk illusion. Största spänningen i salongen gällde mnaturligtvis den nye Alfredo, som icke allenast väntades uppenbara en utmärkt talang, utan ock verkligen gjorde det, hvilket hos oss i sanning börjar bli sällsyntare än hvad rätt och billigt är. En på samma gång mjuk och klangfull tenor med betydlig höjd i bröstregistret samt utmärkt skola får man icke höra alla dagar. För öfrigt är det hvarken egentlig heroisk tenor eller tenorrino, utan en normaltenorstämma, användbar i många olika fack, Än mera sällsynt är hvad som specielt betecknar den bildade artisten: konsten att med sjelfständig uppfattning af ett parti förena den rätta behandlingen af dess nationella tradition och sålunda på ena gång gifva sitt föredrag glans och musikaliskt intresse: med ett ord, ega stil —detta ting, hvilket så ofta förekommer som ord och så sällan som verklighet. Hr Wessbergs föredrag eger stil; det utmärker sig genom smak, elegans, fin uppfattning och måtta; han återger äfven de starkare accenterna i full kraft, men på rätta stället, och skriker aldrig. Detta fann man förnämligast i arian äfvensom i brindisin m. m. Hans spel öfverensstämdo med hans gång: äfven här samma måtta, ingen charge; för öfrigt god hållning, takt och framför allt detta distinguerade väsen, som isynnerhet är Italiens och Frankrikes artister så eget. Skulle något kunna anmärkas vid hr W:s sång, så vore det någon stundom märkbar benägenhet för en lägro intonation; detta inträffar dock lätt vid en debut. Hr W:s framgång var afgjord. Återstår nu för vederbörande att söka förvandla hans flyttbara egenskap af gäst till en stadigvarande. Vår sångare gaf partiet på originalspråket, hvarom talats hit och dit Det rätta är utan tvifvel, att. sådana fall endastundantagsvis och blott i den genomkomponerade operan få förekomma. Men sådana undantag