Dagens Nyheter – 14 november 1874, sida 2

äro berättigade, när en rBångare från utlandet (må för öfrigt vara född hvar som helst) uppträder såsom gäst, på hvilken man ej kan göra anspråk att han, måhända blott. för ett parti, i hast skall lära sig em annan text än den han instuderat. Dessutom är blandningen af svenskan och italienskan i klangen mindre störande än t. ex. blandningen af tyskan och italienskan. För öfrigt kan ett italienskt parti ej utan att förlora en ganska betydlig del af sin effekt föredragas på ett götiskt språk; det är egentligen ett oting, ehuru det hos oss i regeln visserligen måste utöfvas. En ny Violetta förekom ock, nemligen i fru Willmans person. Denna sångerska har på senare tiden med mycken framgång egnat gig åt de större dramatiska partierna, och äfven Violetta bevittnade den flit och samvetsgranna omtanke hon nedlägger på dessa roler. Det var synnerligast i sista akten, för Violetta utan tvifvel den svåraste, som fru W. gaf sin sång den finare accenten, t. ex. i cavatinan och i slutscenen. Spelet röjde öfverallt den rutinerade och erfarna skådespelerskan, särdeles i nämda akt. Ar åter frågan huruvida fru W. lyckats gifva en träffande ftotalbild ef denna ömtåliga och delikata karakter, så tro vi ej. att den egentligen tillhör hennes genre. Grundtonen i denna karakter är en gränslöst sjelfuppoffrande ömhet, för hvilken all sjelfviskhet är främmande, och i denna sympatiska egenskap upplösa sig alla dissonanser. Hennes förirring, en följd af hennes vekhet, har ej förmått fläcka hennes bjertas oskuld, och deraf detta hufvuddrag af ingenuitet, som till och med (såsom i första scenen med Germont) förlänar henne en imponerande värdighet; men äfven i passionens ögonblick bibehåller hon sitt milda, försakande uttryck, Fru W:s egentliga styrka tro vi i allmänhet ej ligga i framställningen af sådana karaktersbilder; accenterna af energi, aplomb stå henne mest till buds och framkalla de bästa effekterna i hennes prestationer. Men i allt fall är fru W:s Violetta för mycket vårdad för att ej förtjena de bifallsyttringar, som allmänt egnades henne. Hr Sandström höres alltid med förtjent bifall i Germonts scen, endast kunde han här och der nyansera något mindre starkt; hans vackra stämma behöfver icke forceras.