Dagens Nyheter – 3 november 1874, sida 2

-— JG !-—stens steg, under det hon med ännu lägre röst än nyss fortsatte visan, hvars sista vera lydde sålunda? Dig, kung Fernand, älskar jag; Men mig — 0, hvad gruflig smärta! — Håller fängslad dag från dag En. mohrmed ett syndfullt bjerta. Mig, stackars krönta slaf, Han gyllne bojor gaf: Och i ett torn med silfverlås jag dväljes till min graf. El Correo damor. Medan flickan sjöng dan härofvan citerade versen, hade ryttaren hunnit komma henne så nära, att bon, då hon upplyftade hufvudet, kunde se bans drågt och anletsårag. Deåt var en vacker uog man vid tjugofem å tjugusex års ålder, bärande en hatt mod breda brätten och en stor plym, som svsjade för vinden. ; Midt uti den skugga, om hatten kastade öfver annigtet, såg hon två svarta ögon blixtra. Det: märktes väl på dessa ögon att ä dem mycket lött kande upptändanr sävälvradens flammor som kärlekens eld: Hans näsa, rak och särdeles fint bildad, framsköt öfve: