Dagens Nyheter – 30 oktober 1874, sida 2

sedan sitt i förtid grånade hufvud. Jag tror jag stampade i golfvet, och gjorde jag det och det är nog möjligt — emedan frifriherrinnang. blick. mätte mig från fot till hufvad, :så. var.rörelsen elektriek! Jag gick ut, ty jag längtade efter luft, och der nedJade jag i naturens blomstrande sköte en ed, att saldrig sälja min fribet och mitt lugn. Den eden vill jag hålla! I god tid följande morgon :pastade jag på baronen, som bebodde inspektorsrummen på, nsedra botten, då han, gick ut; jag glömmer aldrig den biick, hvarmed han helsade mig, och det bandrlag han : gaf mig vittasds om, att vi föratodo hvarandra. ISA — Jag kommer för att säga farväl, yttrade jag. —: Åh... redan... ja, jag undrar icke derpå... ni är afundevärdt lycklig, unge man. må väl! och. Gud .vare med er! Något har ni väl ändå lärt under eder korta härvaro, sade han, och en stund derefter var den ädla gegtalten försvunnen vid en krökning af vägen, som. förde till skogen. — Jag hvarken ville eller kunde äta ett mål til i friherrinnsns hua. Efter ett det knapphäodigaste afsked satt jag en timme derefter i en kärra, som förde mig till nårmaste ångbåtshamn, dit jag ävlände i lagom tid för att ombord få mina lekamliga behof stillade. 7 Och nu, min fröken, är det informatbrsminnet med savning akildradt! — Det är svårt att döma, men man får