Dagens Nyheter – 23 oktober 1874, sida 2

det med sin grefvinna och ett annat geheimeråd, statsministern Bernstorff. Fadern, som fått se sina barn opudrade, blir ännu mer förtviflad och berättar allt för Bernstorff, bedjande honom fälla dom mellan faåer och barn. Bernstorf ställer sig först på gammalperukstockarnes sida och börjar anfalla — den förenade venstern, naturligtvis i förtäckta ordalag, dock ej så förtäckta, att någon kan misstaga sig på syftnin en, och när han slutar sitt tal med den vackra tirad, att när jemmvigten är rubbad i en stat, hör det regeringen till att återställa den, bryter publiken ut i en bifallsstorm, och namnen Christian, Fonnesbech och Hansen mumlag i alia loger. Derefter medger han, att peruker äro en modesak och att det väl kan hända att den tiden kan komma, då puder ej mer begagnas. Och så var det slut med andra akten, I tredje akten får man fröjda sig åt Fredensborgs Slotshave. Henriette får en god id6; hon går till kungen. Kungen frågar Pless om han får fälla dom i Bernstorffs ställe. Geheimerådet är för mycket hofman att ej låtsag vara förtjust, och domen blir den, att då puder, höga klackar, korsetter och styfkjolar äro af bruket helgade, så må ingen drista sig att lägga bort sådant förr än ett nytt mode verkligen inträdt; att då ståndskilpad är en nödvändig sak, må ej heller någon gifta sig utom sitt stånd, men då kärleken också är något beaktansvärdt, vill kungen upphöja Lind till sin lifmedikus och gifva Henriette, som måste lemna scenen, en plats (er korrespondent hörde ej hvilken), som skulle ställa henne i jemnbredd med Otto. Så bjuder kungen Henristte armen, de andra ordna sig äfven i par, man börjar promenera bort och, sedan först Pless gjort den snusförnuftiga anmärkningen att STiderne skiftet, förundrat sig öfver det kungen går arm i arm med en aktrig samt slutligen frågat sig hur äet kommer att se ut efter en hundra år, faller ridån. Å Hvem trodde icke, då hen såg Fredvik den femtes namn på affischen, att stycket skulle spela i denne konungs första regeringsår, då man först började arbeta på Den Danske Skueplads gamla hem. Så var, som vi nu veta, icke förhållandet, det är i denna konungs senare regeringstid som handlingen infaller, och om teatern talas knappast mer än att kungen dömer Henriette att för sin kärlek till Otto uppoffra den för konsten, hvilket hon, strålande af glädje, också bifaller. Hvad styckets anspelningar på dagers politiska förhållanden angår, så hänga de, såsom vi sett, ytterst löst ihop med det öfriga, men de voro så till vida af vigt för piesen, att de gjorde den intresseväckande. Utan dem skulle stycket, trotg en på många ställen både snillrik och sprittande dialog, gjort ett obotligt fiasko. Att detgjorde den ycka, som det trots en skarp tidvungskritik fått på sin del, har väl författaren först och främst skådebpelarne att tacka för. Första och största delen af såväl författarens som publikens tacksamhet bör obesvridligt komma hr Hultmann till del, som af Bernstorffs lilla och lätt skizzerade roll skar pat en typ (karakterer voro här omöjliga att framställa) af den mest fulländade noblesse. Men denna noblesse var hvarken efter franskt eller engelskt mönster, det var en starkt belyst totalbild af allt hvad på samma gång är äkta danskt som ädelt och fint. Hr Wilhelm Wiehe gör af kungens roll allt som af en utmärkt skådespelare kan begäras, och ändå blir resultatet mycket ringa. Viskulle önska att några af vår svenska scens storheter af dessa två den danska tiljans prydnader finge lära att det verkligen går an (vi upprepa det och komma väl ännu en gång in på det kapitlet) att spela ädling utan utländska maner. Hvad damerna beträffar, åtminstone de yngre, fru Eckhardt och fröken Dehn, anser korrespondenten dem vara väl mycket danska, det vill här säga — litet: våpiga. Vi ha dock all anledning atttro att detta helt och hållet får skrifvas på deras trista rollers räkning. Men det verkligt förträffliga i denna representation var icke det åtminstone jemförelsevis goda utförandet af hvarje roll — det var samspelet. Vi vilja icke förneka vår k. scen förtjemsten af ett godt samspel, men detta är dock: ej mer än tekniskt godt, d. v. s. så till vida. godt, som replikerna för det mesta voga och snabbt iakttagas, som de spelandes inbördes. placering och omflyttning gå korrekt och naturligt, men så till vida mindre approbabelt, som samlifvet på scenen, anden, som af flera roller i en dialog gör en verklig och helgjuten scen, i allmänhet saknas. . Om ordet helgjutet i något afseende kunde begagnas om :Paludan-Möllers väl klena arbete, så vore det i en och annan scen, och då tack vare detta utmärkta samspel; något så mycket mer förvånande, som hufvudrollerna innehades af de yngsta sujetterna. Vi vilja vid tillfälle söka framställa orsakerna till detta goda förhållande vid den danska gcenen, i förhoppning, att då, så vidt vi veta, hr konferensrådet och direktören Linde ej tagit patent på sin metod, denna kanske, blifven bekant i Sverige, skulle kunna förmå en annan direktör till några experimen