Dagens Nyheter – 23 oktober 1874, sida 2

se CT Denna stuga tillhörde en mycket gammal och fattig man vid namn Jehan Doas, soldat i yngre år. Doas mindes krigen, som förhärjat landet, liksom oxarna trampat f5ran; af tjensten hade han blott i bebåll en blessyr, som gjort honom till krympling. Han var nära åttio år, då hans dotter dog nära Stavelot i Ardennerna, testamenterande honom ett litet barn. Han påtog Big denna nyå börda utan kiagan, och hvilken snart blef honom kär och dyrbar. I sin stuga, byggd af lera, man fin som hafsstranden och omgifven af en liten trädgårdstäppa, lefde morfar och barnbarn lycksaliga och nöjda... Men ack, så fattiga! Det hände dem mer än en gång, att de saknade bröd för dagen, och aldrig hade de tillräckligt deraf. Men att få äta sig mätta efter sin hunger, det bade ju för dem varit paradiset; och paradiset eröfras ej så lätt. Emellertid var gubben god och mild mot gossen, som åter var skön, öppenhjertig och öm. En brödkanrt och några jordfrukter var allt hvad de begärde af jorden och försynen, blott de fingo behålla Patrache. Hvad skulle det annars blifva af dem? Patrache var för dem A och O, deras stöd, derss skatt, tröst och hela uppehälle. Skulle Patrachedö eller försvinna, återstod för dem: ej annat än att ifven sjelfve dö, ty Jehan Doas var gammal och ofärdig och Neilo var blott ett barn, men Patrache, han var deras hund — en