Dagens Nyheter – 22 oktober 1874, sida 2

den högste till den lägste, som jublar, ty det nationella lifvet i nästan alla dess skiftningar har sen gammalt haft sin lilla verld på den danske Skueplads. Men ett annat spörsmål är det, huruvida konstens prester äro eller blifva värdiga sitt nya tempel och sina föregångare. Så fullt gynnsamt bletve svaret ej, om man skulle döma efter torsdagens representation af Det lykkelige skibbrud. Visserligen är den traitionella doften qvar i spel och anordning, visserligen hänryckte Rosenkilde publiken med sin oöfverträffligt Holbergska komik, men i öfrigt vore väl mycket att önska. Lyckligtvis får man ej döma allt efter denna föreställning, men för att den nya teatern skall kunna med lugn se framtiden an, med visshet om att den skall kunna uppfylla sin pligt mot folket, felas det — åtminstone delvis — en vigtig sak, och det är — kritiken. Det är ej här fråga om den lärda kritiken, som har stora målsmän i Danmarks hufvudstad, ej heller om den kritik, som, om äfven den har smakens vind i seglen, dock har Ia Mode vid styret — det är fråga om en långt vigtigare kritik — det lägre folkets. När kritikern skall bedöma en Rafael eller en van Dyck, må han gerna stå ensam, men skall han ge ett utlåtande öfver en Sörensens arbete, så gör han bäst i att taga med sig en pröfvad sjöman; vågornas färg och form läras ej på studerkammaren, och Heinrichs och Pernilles afkomma är väl behöflig bland den publik, för hvilken fader Holbergs taflor skola upprullas. Men dit kan den ej komma. Biljettprisen, af jemförelsevis måttliga vilkor för la haute volte och de förmögnare, äro, åtminstone efter dansk måttstock, afskräckande för de lägre klasserna;) och antag att verkligen dessa bli utstängda från den danska teatern, hvilket de ock troligen göra, hvad blir då följden? Jo, att de evigt vexlande, de mot utlandet sig nötande högre klasserna bli. de öfver Tepertoaren herrskande — och fader Holberg utdömes. — Vore då detta något så förfärligt? — Ej om tidsandan gör det, ty då skall samma heliga anda afla en ny och bättre Holberg; men är det modets nyck, som visar bort den danske Skueplads? fader från sitt kära hem — ja, då dömes också den danska: scenen till samma främmande föda. som redan vår svenska. På danska scenen råder ännu dansk smak, och derför kan man ännu vara lugn att det skall finnas goda skådespelare; men när den nationella smaken blir förslappad, då skall, liksom för närvarande hos oss, hvarje god scenisk artist vara ett undantagsfall eller — en lyckad drifhusplanta. Vi svenskar ha ändtligen tillkonstlat och tillkrånglat oss intresse för hvar och eu för den svenska karakteren ej endast främmande — det vore ej så farligt -— men onaturlig intrig. Vi känna på våra fem fingrar boudoirkabalerna vid udvigarnes hof, ha många herrans gånger sett en gormande tysk i sitt hemlif, en fransk petit-maitre balanserande på sin point-Thonneur eller en rödhårig god-dam som deus ex machina — men det svenska lifvet, hvar är det? Ha vi då intet att sätta i problem, ingen fråga att ventilera på de bräder, som föreställa verlden; är nu allt så väl afvägdt i våra förhållanden? Ja, då — men ej förr — må vi — som nu — ställa upp formsköna men för oss i det vidare intresselösa konstverk på vårt altare och falla ned för dem i byperestetisk tillbedjan. Att danskarne förstå att dra det dem egna, delvis till och med det politiska lifvet, in på scenen — på det var gårdagens representation ett lefvande bevis. Man gaf för första gången Tiderne skifte af Paludan-Mäller. Vi vilja uppskjuta med exposå och kritik öfver det åtminstone intressanta stycket, men kunna ej hindra oss att omnämna hur hr professorn drager fram Bernstorff på scenen och låter honom utdela käppslängar till höger och venster — nej förlåt, bara till venster, under köpenhamnarnes bravorop. Vi för vår del hoppas att hr Haänsen med vänner godt skall reda sig ändå, men buga oss för hr Miller — ej för det att han är högerman — men derför att han vågar vara det från scenen. Alltså — det må vara detta brefs sista ord — fram med det politiska lifvet på tiljan, fram med dagens konflikter och en lyten, låt publiken ropa bravo och hvissla, låt honom lefva med, låt honom glömma den olycksaliga sufflörsluckan och den skiljande rampen — med blott ett förbehåll — att den idealbild, som författaren skapade till konfliktens försoning, ej blir en abstrakt lag framkonstruerad ur politiska, från scenen hållna föredrag, utan en kraftig figur, tillmejslad af motiverad handling. ) Billigaste priset är 75 öre (4:e radens bakre bänkar.) Men detta pris förvandlas till 1 krona, om man vill köpa på morgonen, eller till dubbla priset ör 1: 50), om man vill köpa dagen förut. etta förköp till dubbla priset är väl något det vansinnigaste som upprunnit i en teaterdirektions hjerna, och det visade sig i synnerheti går. De bästa platserna voro osålda ännu på söndags eftermiddagen, men platserna för medelklassen voro redan utsålda på lördagsaftonen, och så kunde det hända att arbetaren på 3:dje raden fått betala samma pris för sin plats som hr bankiren för sin på 1:sta. Att det gränslösa biljettockret ej upphjelper ställningen är tydligt nog kodsnammetteke— —— —— ————RRERXXRÅXÅ-— SA