Dagens Nyheter – 22 oktober 1874, sida 2

detta bus — ingenting i hang ställniog var förändradt, och dock kändes hans hjerta oändligt mycket tyngre än förr. Redan vidsörde han låsvrelet, och han kastade ännu en blick tillbaka på den smärta gestalten med det ljusa håret på balkongen. — Mavfred — stanna! Hon stod på tröskeln och sträckte skyggt den lilla handen efter honom. Det var för mycket för honom, denna plötsliga öfvergång från förtviflan till den saligaste visshet; han misstrodde sina sinnen, hang öra måste ha bedrsgit bonom. Han stirrade tviflande på henne, ett moln tycktes lägra sig öfver hans ögon. — Hermance! hviskade han med nästan qväfd stämma. Då var hon i hans armar; hon hvilade vid hans våldsamt klappande hjerta, och han hörde henneg milda stämma gång efter annan säga: — Jag älskar dig, Manfred, högre än jag med ord kan uttrycka, högre än du älskar mig! Och medan han tryckte aina läppar mot det lilla blonda hufvudet och de gyllene ögonen samt höll henne fast guten till sitt bröst, berättade hon för honom under tårar och leenden, i den ljufvaste förvirring, om sina gjälsstrider, om de qval, gom upptäckten af att modern betraktade henne