Dagens Nyheter – 21 oktober 1874, sida 1

SS ARN — Icke mera ensam än ni, svarade hon hastigt. — Ah, fröken Hermance, hur kan ni göra en jemförelse mellan oss två? Ni, ung, skön, berättigad att af lifvet fordra de herrligaste blommor — jag deremot gammal, trött och icke mera egande rätt att hoppas eller vänta något. — Hurua, ni hoppas och väntar ingenting mera, upprepade hennes läppar ohörbart. Hennes öga betraktade henom förstulet; aldrig hade hans anzigte förefallit henne ädlare, manligare än nu, då hon så länge varit omgifeven af ansigten, som liknade ea skönt målad lögn, ansigten hvilkas blick och fina leende ej var uttrycket af en rik själ, utan produkten af underbart klassiska former och linier. En paus inträdde; solen sjönk allt djupare och dess Jjus blef alltmera rodnande; från trädgården stego de ljufva dofterna allt starkare uppåt. Manfreds ögon voro fästade på den fint tecknade profilen framför honom och på den hvita, smala hand, mot hvilken det lilla blonda, tankfulla hufvudet hvilade. Huru: länge skulle han väl ännu få sitta så här midt emot henne och betrakta henne? En underbar, drömmande stämning intog honom; denna ro, denna frid, nom karakteriserade sjelfva den atmosfer, af hvilken der unga flickan omgafr, vågade han icke obeEREMANOE: G vh