Dagens Nyheter – 21 oktober 1874, sida 1

nt märka mig, ni vände er bägge gångerna bort ifrån mig; och skedde detta afsigtligt, hvilket tilskyndade mig ett smärtsamt sår... Den unga flickan mumlade något som skulle föreställa en ursäkt. — Hvad jag har sökt er! utropade han passioneradt; med feberaktig hastighet har jag genomlupit stadens gator; jag har ej unnat mig någon ro, och så snart jag för ett par minuter afstått från mina spaningar, har jag genast sagt till mig: Kanske är hon der eller der, och det dyrbaraste tillfället går då obegagnadt förbi. Och derpå har jag fortsatt mitt framrusande som en vansinnig... Slutligen befallde jag mig sjelf att uppböra med detta onyttiga jägtande; jag skulle med större utsigt till ett lyckligt resultat kunna jaga efter ett epöke! Jag ville bort — men då jag stod i begrepp att stiga upp i knupån, för att anträda hemresan, träffade jag er tarbror... — Farbror Martin! inföll hon öfverraskad ; och hon tillade derefter med lägre röst: Han vet således att ni är här? — Det är hans medverkan, jag har att tacka för detta möte med er. — Hermance! utbrast ban; har ni då intet tröstande ord för mig? Ar ni rädd för skillnaden i vår ålder? Min kärlek skall utjemna allt. Ni skall bli min stjerna och min skatt, min hustru och mitt barn på samma gång! Dock — ett vill jog ej förtiga för er: ett resonnemangsparti