Dagens Nyheter – 15 oktober 1874, sida 2

alla tål uppskof. Fem år hade förflutit sedan stora branden, och likväl hade intresset för att släcka eldsvådor icke hunnit gnugga sömnen ur ögonen! Då sålunda vår stad fått ett något eget anseende i fråga om sådana slags lysande företeelser, är det för låtligt, om vi i egenskap af dess medborgare en smula reservera oss mot och utesluta oss från all delaktighet i denna mindre smickrande ryktbarhet. Ty sanningen att säga, så är det i sjelfva verket icke samhället i dess kollektiva bemärkelse, utan ett fåtal individer, som förnämligast må bära ansvaret för denna slapphet, och om man gifver sig in på eftertankens område, så skall man finna hur sjelfviskhetens försoffande wmflytande äfven här gjort sig gällande vid ledningen af allmänna angelägenheter. I denna stad har, naturligt nog, köpmannaintresset alltid gjort sig gällande, emedan nästan alla äro mer eller mindre beroende af denna näring. Detta har i synnerhet varit förhållandet efter 1S69 års brand, då stadens handel och näringar togo en förut aldrig anad fart. Det var ett exporterande utan gräns och en import utan ända och endast vår Herre känner konsumenterna af beggedera. Bland importen befann sig också en massa småländska, vestgötska och germaniska födgenier, som ökade folkstocken och lyckliggjorde samhället med en hop merkantila lycksökare, hvilka visade de afgjordaste anlag att deltaga i den allmänna kappränning, som nu uppstod. All denna brusande verksamhet, denna jägtande oro, denna ursinniga konkurrens, denna berömliga energi och detta prisade framåtskridande, hvarthän gingo de väl, till hvilka mål syftade denna omordade pånyttfödelse? Till endast ett enda: penningvinst. Denna åtrå är så intensiv, den har så oem otstlåndligt trängt ned i sinnena, att till och med den uppväxande wungdomer smittas deraf, och man ser nu ynglingar skaffa sig agenturer, springa omkring och bjuda ut. profver och göra affärer; naturligtvis göra de det, ty det gör hvarje förnuftig menniska här. Jag vågar säga, att denna exklusiva passion tryckt sin egen stämpel på :allt; men en slik ensidig riktning är säkerligen icke till fromma för samhällets harmoniska utveckling. Egoismen är, såsom vi veta, en stormakt, som icke låter pruta med sig och som lemnar föga rum för allmänandan. Då likväl, tack vare den terrorism, som debetförhållande hos de flesta sociala barnen i våra landsändar utöfva, man till uppbär rande af allmänna pligter kallar personer, som aldrig intresserat sig för annat än sig och sitt, så händer det, att man hos dem icke så sällan påträffar en (undransvärd?) likgiltighet för allt och alla. Man byggde plättar och brandförsäkrade dem; men bryde sig icke om. att skydda den som genom ett trollslag uppväxande nya staden mot: den förfärligaste och mest oberäkneliga bland faror. Man skulle väl i alla händelser brandförsäkra och sedan man det gjort, vore man lugn för alla sj kalamiteter i penningväg, och -:det är ju alltid hufvudsaken. Sålunda fanns det ett stort ekonomiskt, men i sjelfva verket icke något kommunalt framåtskridande. Sakerna voro blomstrande på ytan, men skadade i kärnan och midt under den mest glänsande materiela framgång var man på vippen att ånyo förlora allt genom att, i öfverensstämmelse med sina vanor och begär, framgå till det åtrådda målet med försummande af sina vigtigaste pligter. — Visserligen har man nu försökt att ordna brandväsendet på ett sätt, som bör skaffa invånarne något hopp om att icke så ofta bli husvilla i olaga tid, men redan valet af befäl torde åtminstone i någon mån anses vara mindre lyckligt. Intet korrektiv kan för öfrigt såväl i afseende på ifrågavarande angelägenhet som mängden af kommunala saker. uppställas och: göra. sig gällande, så länge gradmätaren .på medborgerlig duglighet och nitälskan har sitt säte i sedelböcker och kotterirelationer. En bland de omedelbara följderna af denna olycka var äfven den, ätt herrar Haqvinius Bergström förvägrades uppträda i en 10kal, der dock under flere år teatraliska föreställningar gifvits både af detta och andra sällskap.; Nå; nå, saken var väl den, att lokalen slöts, derför att vederbörandes. ögon öppnats; åtminstone; var den ej annorlunda beskaffad än förr. Nu befånns den likväl ha för få utgångar, i händelse af eldfara, och i så fall var åtgärden välbetänkt, fastän upptäckten af denna olägenhet på samma gång blottade vederbörandes ringa förtänksamhet och visade sig som ett bland de senfödda fostren af paniken efter eldsvådan. Emellertid var bristen snart afhjelpt och hrr H; B. hafva här som vanligt skördat både bifall och — hvad bättre är för dem — ansenligt med penningar. Thaliatemplet är nu stängdt, och stängdt för alltid, tills vi få ett bättre, hvarom mer. vid ett annat tillfälle. ter ett storverk är nu i det närmaste fullbordadt i lördags eftermiddag; då; såsom en härstädes utkommande tidning på sitt vanliga behagfälla språk säger, skenspiknin