Dagens Nyheter – 5 oktober 1874, sida 2

ligt som att utgifva något, hvartill han ej var nödd och tvungen. — Tack, sade han emellertid och tog en så stor pris, han möjligtvis kunde. Det skadade ändå alltid hans granne något. Derefter drog han korken ur sin butelj, satte den för munnen och njöt långsamt af dess dyrbara innehåll. Derunder uppsteg en ädelmodig tanke i hans själ. oo — Om jag skulle bjuda min granne smaka! Han är ett Guds barn och dricker alltså ej bränvin. BSåledes skall det icke kosta mig något, och jag har bevisat honom en artighet. Han dröjde ej att sätta detta värdiga beslut i verket. — Smaka, granne! sade han. Det gör kroppen godt. en hvem kan beskrifva Zachris Pehrssons skräckfulla förvåning, då Gudsbarnbt helt lugnt svarade: — Tackar som bjuder! och på samma gång sträckte handen efter buteljen. — Men det är bränvin! invände den frikostige nämdemannen. — Jaså, svarade rustbållaren med en uppsyn så dyster, som om han stått vid sin hustrus bår, och innan Zachris Pehrsson visste ordet af, hade han redan tagit buteljen ur hans hand. — Men Guds barn bruka ju aldrig dricka bränvin! utropade i förtviflan den olycklige pämdemannen, hvilken hvarenda droppe, som Erik Jansson tömde, skar djupt i själen. Erik Jansson tog för en stund buteljen från munnen, men behöll den qvar i banden, såg allvarsamt på sin granne och sade med graflik röst: — Jag hafver makt till allt, säger apostelen Paulus. Och dermed satte han åter buteljen för munnen. — Du har så f-n heller, skrek Zachris Pehrsson. Inte allt, utan jag vill också ha något vid de andra hvilställena. — En gladan gifvare älskar Gud, citerade Erik Jansson och tog ännu en klunk, innan han återlemnade den dyrbara flaskan. — Jag brukar icke dricka bränvin, granne, ty jag anser, att man godt kan berga sig derförutan. Men en kall dag som denna verkar det uppvärmando isynnerhet för den, som ej dagligen begagnar det, och jag tackar mycket för vänligheten. : Dermed reste han sig, gick ut och körde genast derifrån. Osäkert är, huru många svordomar Zachris Pehrsson utstötte, innan hans hjertas upprörda känslor lade sig, men säkert är, att detta skamliga bedrägeri rågade måttet å det vredens glas, hans granne iskänkt åt ovom. (Forts.)