Dagens Nyheter – 5 oktober 1874, sida 2

skällde icko på den framrullande vagnen. När det bar uppför, saktade hästarne sin fart och gingo med låvgsamma, försigliga steg; tystnaden rundt omkring blef då ännu märkbarare. Skogen trängde Big ifrån ömee sidor så nära inpå dem, att grenarne en gång ströko hatten at Manfreds hufvud, och han böjde undan dem ideligen, för att de ej måtte rubba. eller boriföra någon af dessa gyllene trådar, som för honom voro så dyrbara. Han visste koappt hvad han sade till Hermance eiler hvad hon svarade honom. Ett outsögligt välbefinnande, en. känsla af sällbet genomströnmade honom; det var derför att han hade henne så nära, derför att han fick lyssna till hernes kära stämma, Ingen tvekan, ingen obaslutsamhet mer! Derna hulda blomma. måste han vinna, Hvad brydde han sig väl numera om Augusta! Hon och han skulle aldrig ba förstått hvarendra; en man, som icke nöjde sig mod att endast tillbedja heane, kunde vid hennes sida icke påräkna någon lycka, Hon behöfde en natur, sådan som Freiendorfs, lättsinnig och rjutningslysten, men på camma gång kall och torr i sin innersta själ; han skulle ej sakna någon ting, ej längta efter något, emedan han nöjde Big med ytan af tiogen. Så filosoferade Manfred, under det han med den unga flickan vexlade några. enstaka ord, hvilkas mening bon måste förstå,