Dagens Nyheter – 3 oktober 1874, sida 2

skulle bjuda upp dottern; det bade varit oartigt em han underfåtit det. Huru skyggt lade ej Hermancs den lilla banden på hans arm! Hon vände hufvudet något åt sidan, så att ban. blott såg den fina, runda kinden, och det lilja nätta örat; och då han böjde rig framåt något litet, vidrörde hans Jäppar det mjuka, rika håret. Allt omkring honom, ljusen, menniskorna, sammansmälte till en oredig massa, wr hvilken endast det blonda lilla bofvudet tydligt framträdds. Han skulle velat omfatta den smärta gestalten och, lyftande henne uppisina armar, fly med henne bort, långt bort, ända till sitt hem, der de mörka skogarne susade och den klara insjön jåg drömmande mellan gröna stränder. Hade han eldigt tryckt hennes hand, eller bade han halft omedvetet framhviskat hennes oamn? Hon fästade plötsligt sina ögon på honom, dessa talande, underbara ögon, och framlyste ej ur dem en gyllene stråle af passionerad innerlighet? Hans sionen hotade att svika honom, likasom i en dröm fortfor han att röra sig, han ville aldrig mera släppa henne nr sina armar. Då sade hon med darrande stämma: — Jag ber er, herr von Wildenhausen, låtom o8s stanna; jag är trött. — Ni tycks vara tankspridd, baron, yttrade Augusta, som befann Big tätt bredvid dem; de öfriga paren dansa icke mera. Tonen lät helt sträf, och den blick som