Dagens Nyheter – 28 september 1874, sida 2

sörja öfver Hermances frånvaro; han egnade sig åt den sköna Augusta med en ifver, som började oroa Manfred. Det var någonting mera än den artighet, gom man visar en blifvande svärmor; den unge mannens blickar uttryckte just icke respekt, utan snarare en svärmisk beundran, en glödande hyllning; han uppgjorde med henne planer för hösten och den kommande vintern, hvarvid deras önskningar på det bästa sätt harmonierade — om Hermance talades icke ett ord. Under inflytelsen af alla dessa varma artighetsbetygelser uppblomstrade Augustas skönhet och blef allt mera strålande, hon var qvick, rosnde och på samma gång något elak, hon visade sig helt och hållet sådan hon i sjelfva verket var — ea fulländad verldsdam! Men Manfred ville icke ha någon sådan, han längtade efter en kärleksfull, öm maka, som kunde sprida trefnad i hang hem. Under det att han deltog i samtalet, föresväfvade honom bilden af den lilla hvita hästen, med sin huida ryttarinna, bvilkens täcka mun falat så klokt och så bevekande. Hon sutte måhända nu på terrassen med en bok eller ett arbete i händerna, gång efter annan upplyftande de underbara, förtrollande ögonen för att med en dröjande tankfull blick öfverskåda den gröna fredliga dalen. MHvilka tankar sysselsatte väl det Nlla blonda hufvudet?